Moster Tula

Unamuno diktar sina gestalter ut ifrån en innersta punkt, en skapande vilja, en passion eller en fix idé, som behärskar dem. Han försmår de yttre och inre detaljerna, det naturalistiska framställningssättet, liksom han försmår att behandla de medelpunktlösa människorna.
För Unamunos berättarkonst och dess motiv är novellen "Moster Tula" synnerligen representativ. Den är å ena sidan en berättelse om rivalitet och härsklystnad. Ty Tula har älskat sin systers man och med sin starka moderlighet vill hon vara en mor för hennes barn. Hon är emellertid tillika en jungfrulig natur och går igenom världen, som om hon icke levde i den, men dock så, att hon vårdar och inspirerar de liv, som födas och växa omkring henne. I Tulas karaktär ger författaren en teckning av det ädlare celibatets psykologi. Hon är skygg för den sinnliga kärleken och detta gör framför allt hennes kval och tvekan inför änklingen Ramiros anbud. Om hennes skygghet var en svaghet, så har den som svaghet blott gått ut över henne själv i hennes brist på egen lycka. Men dess friare har hon samtidigt kunnat leda sin ömhet ut över hela den generation, som växte upp under hennes vakande ögon. Fast hon som släktvarelse står på sidan, blir hon vårdaren framför andra eller rättare grundaren av en familjetradition. Hon blir en röst ur "det odödliga familjelivets eviga värld".
Kännetecknet för Unamunos verk är en andlig vitalitet av stort mått. "Solstrålen", säger han i 'Moster Tula', "gläder oss, därför att den är ren, ty allt som är rent gläder." Unamunos verk har denna solstrålens egenskaper.

(baksidestext)