Anton Tjehovs noveller och dramer i urval

Anton Tjehov (1860–1904) kan sägas vara den siste store ryske författaren från 1800-talet och tsartiden; – han avslutar värdigt raden av de stora ryska realisterna från denna period. Den värld han skildrar är icke fullt densamma som en Turgenjevs, en Gontscharows, en Tolstojs: ty medan dessa tillhört den adliga godsägarklassen och, även när de bekämpat dess fördomar, sett världen ur dess horisont, tillhör Tjehov genom sin börd det lägsta skiktet av småborgarklassen, genom det yrke han valt åter – läkarens – ”intelligensens” läger. Den klass han skildrar blir även Tsarrysslands medelklass i alla dess avskuggningar, från småhandlanden och kanslibiträdet till professorn, läkaren, konstnären. Ingen författare har heller på sin tid blivit så uppburen av den ryska ”intelligensen”, detta på grund av hans djupa, av humor och varm medkänsla burna, av djupt vemod mättade förståelse för ryskt kynne och ryskt vardagsliv. Trots de humoristiska glimtarna är det en mörk och tröstlös bild han giver oss av detta liv. Kanske bör man, om man vill förstå det oerhörda andliga tryck, som vilade över tsartidens Ryssland, den stora rådvillhet, intellektuella och moraliska nöd, vari den följande kulturkrisen hade sin jordmån, så till den objektive, förutsättningslöse iakttagaren Tjehov framon de stora tendensdiktarna.
Som ett ovärderligt psykologiskt dokument om hans folk och hans tid, såsom förstklassig, på en gång koncentrerad och djupgående realistisk konst, komma Tjehovs arbeten – främst hans mästerliga noveller, men också de dramatiskt kanske svagare, men psykologiskt gripande dramerna – ännu länge att fängsla läsaren. För översättningens höga nivå borga de båda översättarnas namn.