Smederna

Så intimt, så konkret sakkunnigt kan författarinnan beskriva denna gamla bondemiljö att man tycker sig kunna stryka med handen över drällväven och förnimma hur väl de ålderdomliga redskapen ligger i handen, man känner det sticka i näsan av lukten från den stackars Börta, när hon i ett burleskt kapitel blir både "tjärader och fjärader" av bedragna och hämndgiriga bondmoror.
Börta Tvåstyvra är en extraordinär person: en sockensköka och något av en god fé för de svaga och fattiga, en suffragett, som i sin kamp för kvinnans rättigheter är ett par århundraden före sin tid.
Runt henne grupperar sig en brokig samling bybor: den väna Ingri och hennes Martin, som låter släggan gå dag och natt för att döva sin svåråtkomliga ångest; Mattias, byns skickligaste smed, en ensam man som till slut förunnas att hitta hem - till sin mor och sin brud; Anders i Kyrkansgård, den sjävrådige storbonden, som endast böjer sig för Gud och kungen och som blir en frimodig genomdrivare av storskiftet. Här går en lustiger långdans av onda och goda, vackra och fula, vilkas livslinjer skär varandra för att slutligen ordnas till ett harmoniskt helt.
Samtidigt som Smederna är den lysande finalen till en dokumentariskt märklig, historisk romantrilogi, är den en fristående berättelse - levande i kraft av det intensiva engagemang och den konstnärliga intuition som är författarinnan Astrid Petterssons kännemärke.

(baksidestext)