Bakom bilderna

Författaren är själv psykiatriker med rik erfarenhet rån den försummade och föråldrade anstaltsvården, vars mål och medel han så starkt ifrågasätter. Boken är starkt självbiografisk. Den första delen skildrar den dagliga rutinen och människorna på Labyrinten, ett stort mentalsjukhus där han arbetar. Den senare behandlar uppkomsten av och livet på Kollektivet, det alternativ till sjukhusets slutna vård som Carl, bokens jag, och hans likasinnade älskarinna, psykologen Betty, lyckas strata. – Tonen är ibland närmast resignerad men blossar bitvis upp och blir anklagande, aggressiv. Kritiken riktas i första hand mot uppenbara missförhållanden inom mentalvården, men i denna ser Andersson endast en miniatyrmodell av ett sjukt samhälle. En djuptengagerande bok som borde angå alla.