Människor i sommarnatten

I Människor i sommarnatten fortsätter Sillanpää sin säregna skildringskonst. På sitt personliga, mästerliga sätt skildrar han finländsk natur i olika dagrar och halvdagrar och finskt kynne med dess nära samhörighet med jorden och dess stundom lyriska, stundom häftigt temperamentfulla och oresonliga läggning. Boken framställer det enkla och dock händelserika liv, som utspelas i en bygd under ett par sommarnätter. Olika gestalter skymta fram i det skira sommarnattsljuset, träda fram och försvinna, medan skildringen öppnar perspektiv över deras livsöden. Måhända kunde man anmärka, att Sillanpääs syn på livet är genomgående starkt realistiskt betonad. Driftlivet spelar en stor roll, medan däremot viljelivet är svagare utvecklat. Man kunde säga, att Sillanpääs natur och människovärld är främst vegetativ. Människorna äro ett med naturen och leva och växa med den. Men, även om man gärna någon gång i Sillanpääs diktning ville se gestalter av större andlig resning, vore det orätt att för den, som är mästare i sin konst, försöka föreskriva ett annat sätt att skapa.