De barmhärtiga

Romanen De barmhärtiga skildrar samma människor, samma miljö och samma problem som skådespelet Nässlorna, som för ett år sedan spelades på Svenska teatern. Det är ytterst sällan en författare skriver om ett drama till roman; det motsatta förfarandet är betydligt vanligare: att försöka dramatisera en berättelse eller roman, vilket sällan lyckas mer än till hälften. Att en sökande och experimenterande författare som Walentin Chorell, fallit för frestelsen, bevisar bara hur fängslad han varit av ämnet, vad själva motivet betytt för honom som konstnär och psykolog. – Kortast uttryckt handlar historien om två vanföra människor som kommer tillsammans och finner varandra. De är krymplingar men på olika sätt: den ena (den unga flickan) kroppsligen, den andra (ynglingen som är alkoholist och livslögnare) andligen. Flickans moder är den tredje i detta ytligt sett grymma triangeldrama om människans behov av barmhärtighet och ömhet och hennes oförmåga att nå kontakt med andra. – Chorell är en författare, som alltid förmår fängsla sina läsare; hans nakna och sakliga skildring präglas av intensitet och inlevelse, men personligen tycker jag att dramat gav en mera genom sin omedelbarhet och koncentration. Men det är möjligt att skådespelarnas personliga tolkningar därvidlag var avgörande.