Tahvanainen, Sanna

Laddning av bildfilen

Photograph information

© Cata Portin

Födelseort

Studieort eller -orter

Hemort eller -orter

Utbildning eller examen

Upphovsmannens språk

Verk

Typ

romaner

Typ

diktsamlingar

Typ

diktsamlingar

Typ

romaner

Typ

romaner

Typ

bilderböcker

Titel

Typ

diktsamlingar

Typ

diktsamlingar

Typ

bilderböcker

Typ

romaner

Typ

diktsamlingar

Typ

romaner

Typ

diktsamlingar

Övriga verk

Typ

fysiskt verk

Författarens egna ord

Tacka vet jag telefonkatalogen! Det var egentligen servicestationsföreståndare jag skulle ha blivit. Författare fanns inte i den värld jag växte upp. Pappa, som jag var kär i när jag var liten, var just servicestationsföreståndare. Han böt däck och vindrutetorkare dagarna i ända och så fyllde han på människors tankar, inte dom inuti huvudet utan dom som finns på ena sidan av bilen bakom en rund liten skruvdörr. Det enda i bokväg hemma hos oss var typ telefonkatalogen. Ändå fylldes jag med ord. Varifrån dom kom till mig vet jag inte. Kanske var det från telefonkatalogen. Och nu när jag har blivit stor så fyller jag på människors tankar, inte dom som finns på ena sidan av bilen bakom en rund liten skruvdörr, utan dom som finns inuti huvudet. Det visade sig en dag när jag var fyra år gammal att jag lärt mig läsa helt på egen hand. Vad jag hade använt mig av för övningsmaterial vete fåglarna. Kanske var det just telefonkatalogen. Det var Pappa som upptäckte det. Vi körde omkring i staden med paketbilen för att köpa skogar av doftgranar och flaskor med sprayfärg för bilkarossar och chokladstänger och chipspåsar till servicestationen och plötsligt berättar jag för honom att där står det ju Koskisen Kulma. Koskisen Kulma är en elektronikaffär i staden som vi råkade passera med paketbilen. Pappa insåg efter en stund av förbluffning att ungen kan ju läsa. Jag vet som sagt inte vad jag läste när jag var liten, men Mumintrollen förstod jag mig inte alls på. Senare blev det lådvis med Harlekinböcker och Mysrysare som Pappa tog med sig hem från servicestationen och som jag läste, ibland flera på en dag! Jag minns att min favoritmysrysare hette Tretton gamla damer och handlade om hur en ung kvinna, vacker som en dag förstås och mycket lämpligt föräldrarlös, flyttar in hos tretton gamla damer som fy!usch! har för vana att skära upp magen på sina unga hembiträden efter en tid och sedan transplantera dessa unga kvinnors hjärtan så att de gamla damerna kan leva för evigt. Får jag någon dag tag på den boken kommer jag antagligen att sträckläsa den bums! Drömmarna om att åka till Afrika och bli barnläkare och hjälpa alla de smala fattiga barnen på Röda Kors-planscherna gick i kras efter en sommar som praktikant på en bäddavdelning. Bara femton år gammal åkte jag dit varje morgon på min moped och gjorde min fyratimmarsdag iklädd en näpen vit sköterskedräkt med tillhörande hälsosandaler med luftkuddar och var varje dag lika skräckslagen för att nu dör någon och så hamnar jag till kapellet där den döda ligger. Eller ännu värre: någon på avdelningen dör under min arbetstid och så tvingas jag vara med och tvätta och klä av och på den döda. Efter den sommaren lade jag läkardrömmen på hyllan, möjligast högt uppe, och där har den snällt fått stanna. För övrigt så råkade ingen dö under mina sommarveckor. Några somrar som journalist gjorde det klart för mig att det finns många sätt att skriva. Att skriva snabbt som tusan, till exempel. Typ tre artiklar på två timmar. På Åbo Underrättelsers redaktion lärde jag mig skriva snabbare än tusans snabbt. Det har jag nytta av idag när jag förutom författarskap även ägnar mig åt moderskap. Två i princip oförenliga ting. Det är i mellanrummen, mellan barnets sömn och vakenhet texterna idag kommer till. Fråga mig inte hur. Det vet jag lika lite om som hur jag som fyraåring så där bara lärde mig läsa. Antagligen med telefonkatalogen som hjälp. Sanna Tahvanainen

Biografiska uppgifter

Sanna Tahvanainen (f. 1975) har sagt att hon skriver någonstans i landet mellan poesi och prosa. Hennes tredje bok, vita näsdukars vatten (2000), är svår att kategorisera. Den kallar sig för säkerhetsskull “en prosalyrisk berättelse”. Att låta sig kategoriseras eller att kompromissa har aldrig varit Sanna Tahvanainens stil. Hon talar alltid rent ut, och fick mycken diskussion till stånd i kölvattnet till sina tidningskolumner. I hennes litterära texter har den här oförskräcktheten åstadkommit en fruktbar, och oväntat produktiv känsla av osäkerhet – ambivalens är ordet. Motiven för romanerna, till dags dato två till antalet, och lyriken, är i stort sett desamma: familjen, kärleken, komplikationerna i att växa upp. Mönstret är ofta triangeldramat, känslorna är alltid lika starka men rollerna är inte permanentade, glidningar kan ske. I den här oupphörliga rörelsen växer en slitstark hoppfullhet, liksom i förbigående, upp. I synnerhet i diktsamlingarna är vatten ett återkommande naturmotiv, väl anpassat till känsloinnehållet. Vattnet ligger författaren nära också geografiskt, hon är bosatt på Åland. I diktsamlingen Muskedunder avfyras en skarp civilisationskritik, och också en bredsida mot den traditionella uppdelningen i manligt-kvinnligt. I den senaste samlingen Allting är amerikanskt anslås en sprödare ton. Motivet är relationen mellan en mor och en dotter, tredje part är rummet, huset, som anvisar nya perspektiv. Sanna Tahvanainen har också medverkat i antologin Rapport från Planet Mamma som utkom 2004, hon har skrivit dramatik för scen och för radio och också skapat en operamonolog som farmförts 2010 av sopranen Thérèse Karlsson.

Läscentrum

---

Sanna Tahvanainen debuterade som nittonåring med diktsamlingen Fostren (1994). 1998 utkom blunda!blunda!, en samling prosadikter och Tahvanainen vann pris i Arvid Mörne-tävlingen 1998 med en svit ur denna diktsamling. 2000 utkom diktsamlingen vita näsdukars vatten.

Sanna Tahvanainens första roman, Silverflickan, utkom 2002 och har självbiografiska drag. Tahvanainens nästa bok Alltid skogen (2005) är också skriven på prosa. Det är en berättelse om en ung flicka på väg att bli vuxen, med skogen som utgångspunkt. 2006 kom nästa diktsamling; Jag vill behålla precis allting, en diktsamling som skildrar en kvinnas liv på en skärgårdsö tillammans med man och barn. Sanna Tahvanainens senaste diktsamling heter Muskedunder och utkom hösten 2008.

Våren 2008 åkte Tahvanainen till Zagreb där hon som enda finländare deltog i den tredje internationella poesifestivalen i Kroatien. Tillsammans med unga poeter från Tyskland, England, Norge, Portugal, Holland, Slovenien och Kroatien läste Sanna dikter ur samlingen Jag vill behålla precis allting. En bok Pearls on the Tongue (Pärlor på tungan) gavs ut i samband med festivalen. I den ingår Tahvanainens dikter både på originalspråk och i översättning

2008 debuterade Sanna Tahvanainen på teatern. Längst in i lekstugan heter pjäsen hon skrivit för teatern Viirus i Helsingfors. I enaktaren planerar ett par att fira sin andra bröllopsdag, det så kallade pappersbröllopet. De kämpar med både känslor och logistik.

Carina Karlsson och Sanna Tahvanainen representerar Åland i Ny Tids Poetkalender för 2009. Idén till kalendern kom från poeten Heidi von Wright. Tolv finlandssvenska poeter medverkar i kalendern med var sin dikt, en dikt för varje månad. För kalenderns design står Eva-Jo Hancock. Tidskriften Ny Tid kommer att publicera intervjuer med poeterna varje månad.


Kuriosa:
Skonummer: 36, ibland 35
Längd: etthundrafemtiosjuochenhalv
Favoritsysselsättning: sova och tidningsbläddring.
Favorittidning: Månadsjournalen, kulturtidskriften som Bonnier Tidskrifter
valde att lägga ner på grund av för få läsare. Sörjer fortfarande och går
klädd i helsvart och tröstar mig med Damernas Värld som blev mycket sämre
när chefredaktör Susanne Ljung helt oförklarligt sparkades
Älsklingsplats: sängen och randiga fåtöljen som finns hemma på glasverandan
Bästa bok: Tove Janssons Bildhuggarens dotter
Litterära videoklipp

Kod till Svenska Yles Arkivet