Ödets lekar

I ödets lekar framträder förf. i sin gamla objektiva berättarattityd, där hon med behärskad och låg röst förtäljer de mest gåtfulla anekdoter och historier. Samlingen omfattar tre längre noveller och två kortare. Av dessa kunde t.ex. Babettes gästabud omnämnas som en oerhört dråplig berättelse, som förenar humor och ironi med förf:s förfinade artisteri och bisarra fantasterier. Uppställningen av den gamla franska kvinnliga köksmästaren, som än en gång i livet vill och kan utöva sin konst mot de asketiska gamla norska fröknarna, döttrar till en väckelsepredikant, och hans församling, vilkas festmåltid i vanliga fall bestod av kabeljo och en karaff vatten, hör till det mest personliga och roligaste förf. skrivit. I Stormar, som dels skildrar en gammal avdankad skådespelares dröm om att en gång få spela Prospero i Shakespeares Stormen, dels om en ung teateradepts inlevelser i Ariels roll, så starkt att hon, då hon själv upplever ett skeppsbrott, trodde och menade att det var ovädret i skådespelet Stormen, som hon hade läst mer än hundra gånger, och att hon själv var Ariel där. Hela berättelsen är ett belägg för förf. uppfattning om dubbelheten, mångfalden och relativiteten i tillvaron.