Långdistanslöparens ensamhet

Den unge engelske författaren Alan Sillitoe nådde redan med sin debutroman Lördagskväll och söndagsmorgon en stor framgång hos kritik och publik. Boken blev även underlaget för en mycket uppmärksammad film. Med novellsamlingen Långdistanslöparens ensamhet har Sillitoe befäst sin ställning som en av de vitalaste och intressantaste författarbegåvningar England på senare år presenterat. Sillitoe, som själv kommer ur arbetarmiljö, ger i sina böcker en frisk och skarpögd skildring av ett proletärt England som man tidigare saknat något märkligare litterärt vittnesbörd om. I novellsamlingen anknyter författaren delvis till stämningar och miljöer som karaktäriserade debutverket. Den mästerliga titelnovellen handlar om en ung grabb som hamnat på skyddsuppfostringsanstalt efter en stöldkupp. Han är en god idrottsman och hans träning som löpare på långdistanser uppmuntras av anstaltens ledning, som räknar på att han vid kommande tävlingar skall göra en vacker insats för idrottslagets räkning. Tidigt varje morgon ger han sig av ut i skogsterrängen, utan att dock intressera sig det ringaste för anstaltsledningens ambitioner. Under dessa stunder är han ensam med sina tankar, utanför de normer samhällets väktare vill tvinga på honom, fri från vad han ser som hyckleri och falska pretentioner. Med intuitiv säkerhet gestaltar författaren ynglingens känslovärd, hans revolt mot ett socialt sammanhang som han inte tycker sig ha något gemensamt med, hans erfarenheter och problem. Människoskildringen är för övrigt rikt varierad i denna samling och visar Sillitoes förmåga att ge uttryck för samspelet mellan individens psykologiska förutsättningar och samhällets konventioner när det gäller att forma en männsikas tillvaro. Det är ett fräscht stoff som presenteras och samlingen präglas av författarens stora berättarvitalitet och realistiska grepp om en aktuell verklighet.

(baksidestext)