Mina bästa dagar

På sin speciella lyriska domän, i ett envetet avsökande nära gränsstationerna cynism och sentimentalitet har Claes Andersson som oftast nått storartade resultat. Knappast någonsin har han dock rört sig virtuosare än nu – kanske är det valet att inlemma prosadikt, med dess tänjbara formspråk, som verkat så inspirerande? Årets samling – dess rum och öppningar – präglas definitivt av svårmod, av en hotande mörk vision. Det är i konsekvens härmed som blixtrande ögonblick av kärlek fått utgöra endast fulla bekräftelsen på människans fundamentala ensamhet? Mångskiktade och olikartade ironier skruvas till, laddade vassa likaväl som slutgiltigt mjuka. Men samtidigt har Claes Andersson släppt fri en fantastisk, förlöst fabulerande ådra och strött nonsensartad verbal glädje över långt in glödande rader. Mina bästa dagar är ytterst starmt komponerad. Dess långa slutdikt, om En liten pojke och hans envig med döden, äger våldsam appell och har väl sin status som klassiker garanterad. Som minst lika suverän framstår situationsbeskrivningen, eller lärodikten, Kort paus i livet. ”Mödosamt: att skriva bort de ord som hindrar rörelse”. En dylik lossbruten citatskärva kan förstås ge bara en antydan om diktens pulserande liv – låt så helheten komma till tals!