Wunderkammer

Wunderkammer

Också jag brukar få den där frågan/
om vad som driver mitt skrivande./
Låt mig förklara.//

Från mitt arbetsrum har jag utsikt/
rakt in i ett gym som finns i en annan del/
av Finlaysons gamla bomullsfabrik;//

fönstren på den ena sidan är välvda och lågt/
belägna i förhållande till golvet på det plan/
där jag ser benen på motionärer//

som cyklar på motionscyklar, löper på/
löparmattor, upprepar samma koreografi/
i styrketräningsmaskiner; allra närmast//

finns en gynekologstolsliknande apparat/
avsedd för att träna adduktorerna på lårens insidor –/
allt är en konsert av anonym rörelse;//

det är knappast orimligt att föreställa sig/
att sådan kollektiv muskelkraft inte går till spillo,/
utan driver alkemiska generatorer//

som är kopplade till ledningar – /
telegrafkablar, surreala hårstrån, supraledare –/
som tränger genom våningarna och vidare//

ner genom jordskorpan och manteln till kärnan/
där de gör en U-sväng och åter kommer upp/
till ytan, bryter sig in i denna del av fabriken,//

fortsätter genom korridoren på tredje våningen/
och öppnar en dörr på vilken det finns en svart/
kontorsskylt med vita bokstäven: Wunderkammer;//

väl inne smyger de fram till mig där jag sitter –/
vid mitt funkisbord, med ansiktet mot datorskärmen – /
och kopplar in sig i hjärnloberna.//

Ungefär så föreställer jag mig det hela.//

(ur samlingen Wunderkammer, 2008)