Vindkantring

Denna gång är Albert Viksten, veteranen från bildningsstärvandenas genombrottsår, verkligen i sitt esse: med frän och glättig humor skildrar han den sällsamt anakronistiska värld ur vilken folkhögskolan steg fram som ett ont spöke för somliga, varslande om de yttersta tiderna då dygden och punschen skulle utplånas från jorden. I denna tredje del av sin självbiografiska romanserie om pojken Per Erik har Viksten med särskild glädje tillvaratagit de möjligheter till lekfull iscensättning som skolan själv tillhandahöll: man kämpade, men man lekte sig samtidigt fram till en ny värld besjälad av en oböjlig framtidstro som ofta rände huvudet i väggen, men just därför rymde så många obetalbara poänger vid sitt möte med verkligheten. Men Viksten har icke blott velat inskränka romanen till en bildningssträvandenas höga visa - vilket den onekligen blivit - han har också brett och generöst målat miljöer och typer och låtit det nordiska landskapets dagrar tona över det hela. Vi möter från hans år som stuvare baracklivets excentriker och avkrokens religiösa fanatiker, men också - som t. ex. då han berättar om sin första stormiga journalisttid - ungdomen, valkigt hård eller ömt fördrömd på förtroliga villostigar.

(baksidestext)