Lagus, Hugo
Textutdrag
När jag var ung, förde mig mina vägar en gång till centralafrika, västkusten, bottnet af Guineabukten. Jag vistades där en längre tid och ville lära mig känna landet, folket, sederna. Jag genomgick alla de lidanden den hvite i dessa trakter måste genomgå: hemlängtan, hettan och febern. Jag färdades till fots och till häst genom snår och urskogar, och med kanot längs slingrande vatten i mangrooesumpmarkernas djup.
Men hvart jag än kom: när kvällen föll på, hörde jag språktrummornas ljud.
Jag förstod inte deras tal.
Men alltid, sjuk eller frisk, fick jag, just genom ljudet, en lefvande förnimmelse af mörkret, tystnaden och ensamheten omkring mig; tillika förnimmelsen af människans ständiga längtan att komma därur. De tycktes mig, dessa stackars afhuggna toner, som fattiga satars ensamma själar, hvilka snyftande smögo sig mellan stammarna i natten. De sträckte ropande ut sina armar; trefvande tentakler att söka sin nåsta med.
Men de fingo ej tag i hvarandra.
De gingo förbi hvarandra, på sidan om hvarandra, öfver eller under hvarandra, rundtomkring hvarandra. De famnade det tomma intet. De höjde sin stämma till gnisslande hånskratt, ursinniga paraxysmer af förtviflan och hat. Det blef till en hexsabbat, som en dårarnas fradgande kamp under vanvettiga försök att bita sig själfva i ryggen. Och de tystnade slutligen, lamslagna af skräck och sina egna ansträngningar.
För att börja sin kretsgång på nytt.
När jag blef äldre, färdades jag på jämnare vägar. Men alltid, när jag mötte en människa och hörde hennes ord, måste jag tänka, huru vi egentligen alla äro vildar, när vi söka afskaka oss vår själs ensamhet, och huru alltför primitiva våra medel äro, för att vi skulle kunna begripa den vädjan, som ändå ljuder ur hvarje medmänniskas innersta, inte blott när ståmningen är hög och känslorna svalla, utan, och ännu oftare, dagligdags midt under slitet omkring oss.
Eller har det inte händt, att vi tyckt larmet tystna för ett ögonblick, och vi förnummit det tydliga ropet af en själ? En sekunds suckan, som drunknat när den föddes, ett irrbloss, som glimtat till och slocknat, utan att vi fattat dess innebörd. Och ha vi inte då känt oss som hopsnörda i tvångströja genom vår egen oförmåga att kunna förstå; inför omöjligheten att någonsin helt kunna nå fram, fram till våra tankars perceptio distincta et clara?
Nu har jag blifvit gammal nog, att inte färdas mera. Jag har sökt mig en plats vid sidan af vägen, en sval plats, där solen lyser vänligt mellan träden. Jag dukar upp min lilla frukost i skenet af en kopparröd tall och lyssnar till skogens jämna andetag.
Men på vägen ser jag människorna draga fram. De längta alla, fastän de äro skygga att uttala det. De längta efter hvilan, efter skuggan och svalkan. Platsen lockar dem, och de slå sig ned för en stund. De säga god dag och det är vackert väder i dag.
Men bakom orden hör jag ändtligen meningen. Jag förstår den nu och jag älskar den. Jag vet det, och denna visshet skall bestå, tills dagen blifvit all, och solen glidit ned bakom himlaranden.
(Vid sidan af vägen 1915)
Jag förstod inte deras tal.
Men alltid, sjuk eller frisk, fick jag, just genom ljudet, en lefvande förnimmelse af mörkret, tystnaden och ensamheten omkring mig; tillika förnimmelsen af människans ständiga längtan att komma därur. De tycktes mig, dessa stackars afhuggna toner, som fattiga satars ensamma själar, hvilka snyftande smögo sig mellan stammarna i natten. De sträckte ropande ut sina armar; trefvande tentakler att söka sin nåsta med.
Men de fingo ej tag i hvarandra.
De gingo förbi hvarandra, på sidan om hvarandra, öfver eller under hvarandra, rundtomkring hvarandra. De famnade det tomma intet. De höjde sin stämma till gnisslande hånskratt, ursinniga paraxysmer af förtviflan och hat. Det blef till en hexsabbat, som en dårarnas fradgande kamp under vanvettiga försök att bita sig själfva i ryggen. Och de tystnade slutligen, lamslagna af skräck och sina egna ansträngningar.
För att börja sin kretsgång på nytt.
När jag blef äldre, färdades jag på jämnare vägar. Men alltid, när jag mötte en människa och hörde hennes ord, måste jag tänka, huru vi egentligen alla äro vildar, när vi söka afskaka oss vår själs ensamhet, och huru alltför primitiva våra medel äro, för att vi skulle kunna begripa den vädjan, som ändå ljuder ur hvarje medmänniskas innersta, inte blott när ståmningen är hög och känslorna svalla, utan, och ännu oftare, dagligdags midt under slitet omkring oss.
Eller har det inte händt, att vi tyckt larmet tystna för ett ögonblick, och vi förnummit det tydliga ropet af en själ? En sekunds suckan, som drunknat när den föddes, ett irrbloss, som glimtat till och slocknat, utan att vi fattat dess innebörd. Och ha vi inte då känt oss som hopsnörda i tvångströja genom vår egen oförmåga att kunna förstå; inför omöjligheten att någonsin helt kunna nå fram, fram till våra tankars perceptio distincta et clara?
Nu har jag blifvit gammal nog, att inte färdas mera. Jag har sökt mig en plats vid sidan af vägen, en sval plats, där solen lyser vänligt mellan träden. Jag dukar upp min lilla frukost i skenet af en kopparröd tall och lyssnar till skogens jämna andetag.
Men på vägen ser jag människorna draga fram. De längta alla, fastän de äro skygga att uttala det. De längta efter hvilan, efter skuggan och svalkan. Platsen lockar dem, och de slå sig ned för en stund. De säga god dag och det är vackert väder i dag.
Men bakom orden hör jag ändtligen meningen. Jag förstår den nu och jag älskar den. Jag vet det, och denna visshet skall bestå, tills dagen blifvit all, och solen glidit ned bakom himlaranden.
(Vid sidan af vägen 1915)