Det förlorade paradiset
Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.
Recension i Resonerande bokkatalog
Upphovsman
Utkommit i nummer
3/1927
Recension
Victor Emanuel Ömans år 1862 utgivna översättning, Miltons poetiska verk, har längesedan varit slutsåld. Det måste därför anses glädjande att skaldens förnämsta dikt, Det förlorade paradiset, numera står oss till buds i en poetisk försvenskning. Det kunde visserligen, av läsare som ännu icke gjort sig bekanta med det väldiga verket, sättas i fråga om en teologisk epopé från 1600-talet förtjänar räknas till den ”levande litteraturen”. Översättaren har själv i sin inledning framhållit huru främmande den pseudoklassiska hjältedikten måste te sig för en modern betraktare, som icke kan annat än tröttas av den schematiska kompositionen och det slaviska imiterandet av de antika förebilderna. Till trots för alla teorier har emellertid den Miltonska diktningen bevarat sin livskraft oförminskad, och Det förlorade paradiset är, ensam bland alla de teologiska epopéerna, lika allmänt läst och beundrad som någonsin på l600-talet.
Orsaken härtill behöver icke framhållas med många ord. Det är den mäktiga diktionen och den fulländade verskonsten som tvinga läsaren att följa skalden genom hans skildringar av Empyréen, Kaos, Världsrymden och Helvetet. Det språkliga mästerskapet gör dikten intressant icke blott när Milton, som i den berömda fjärde boken, behandlar det mänskligt så betydelselulla ämnet om Adams och Evas kärlekslycka, utan även när han av sin teologiska iver låtit sig ledas till polemik mot alla dem som avvika från hans eget trossystem, eller när han med barnsliga omskrivningar berättar om huru Satan konstruerar kanoner för sina helvetiska härskarors krigföring.
Den engelska diktens ståtliga välljud låter sig endast med svårighet återgivas i svensk översättning. Men man kan redan vid ett lyktigt granskande av herr Bengtssons tolkning finna, att Miltons vers även i den svenska omklädnaden bevarat sin imponerande verkningskraft. Man behöver blott hänvisa till den första bokens begynnelserader (där Ömans gamla översättning dock följt originalet med större ordagrannhet), till den av några verser i Iliadens första sång inspirerade skildringen av Lucifers fall genom världsrymden (I:740 följ.) eller till den med antikt mytologiska jämförelser utsmyckade skildringen av livet i paradisets lustgård (lV:260 f.) – Överallt där språkets skönhet är uppskattad skall Miltons dikt finna tacksamma läsare. Den nya boken borde därför anskaffas till alla större bibliotek. Och man må icke försumma att, till komplettering av översättningen, inköpa prof. Uno Lindelöfs biografi över Milton (Schildts förlag, 1920, 12:-) och samme författares förtjänstfulla översättning av Miltons Simson (Schildt, 1918, 3:75).
Orsaken härtill behöver icke framhållas med många ord. Det är den mäktiga diktionen och den fulländade verskonsten som tvinga läsaren att följa skalden genom hans skildringar av Empyréen, Kaos, Världsrymden och Helvetet. Det språkliga mästerskapet gör dikten intressant icke blott när Milton, som i den berömda fjärde boken, behandlar det mänskligt så betydelselulla ämnet om Adams och Evas kärlekslycka, utan även när han av sin teologiska iver låtit sig ledas till polemik mot alla dem som avvika från hans eget trossystem, eller när han med barnsliga omskrivningar berättar om huru Satan konstruerar kanoner för sina helvetiska härskarors krigföring.
Den engelska diktens ståtliga välljud låter sig endast med svårighet återgivas i svensk översättning. Men man kan redan vid ett lyktigt granskande av herr Bengtssons tolkning finna, att Miltons vers även i den svenska omklädnaden bevarat sin imponerande verkningskraft. Man behöver blott hänvisa till den första bokens begynnelserader (där Ömans gamla översättning dock följt originalet med större ordagrannhet), till den av några verser i Iliadens första sång inspirerade skildringen av Lucifers fall genom världsrymden (I:740 följ.) eller till den med antikt mytologiska jämförelser utsmyckade skildringen av livet i paradisets lustgård (lV:260 f.) – Överallt där språkets skönhet är uppskattad skall Miltons dikt finna tacksamma läsare. Den nya boken borde därför anskaffas till alla större bibliotek. Och man må icke försumma att, till komplettering av översättningen, inköpa prof. Uno Lindelöfs biografi över Milton (Schildts förlag, 1920, 12:-) och samme författares förtjänstfulla översättning av Miltons Simson (Schildt, 1918, 3:75).