De afghanska sönerna

Veckans boktips handlar om pojkar i åldern 14-17 som bor på ett så kallat HVB-hem. De är asylsökande och försöker anpassa sig till ett liv i Sverige, i väntan på besked från myndigheterna om de får stanna eller inte. På andra våningar i huset bor asylsökande som härstammar från andra länder. Rebecka jobbar på avdelningen för afghanska ungdomar. Det är tre pojkar på avdelningen; Ahmed, Hamid, och Zaher som är yngst med sina 14 år. Zaher kommer som ny till hemmet i början av boken. 

Pojkarna får hjälp med vardagliga saker och personalen på hemmet ordnar aktiviteter för dem. Bland annat får de åka skridskor på vintern eller besöka havet på sommaren. Rebecka försöker få dem att förstå när det är höst och när det är vinter eller någon annan årstid. Hon berättar att när trädens löv blir gula och faller till marken, då är det höst. Nästan allt pojkarna gör antecknas i journalen och där står även vilken tid de fått sina mediciner, hur mycket de har handlat för osv. När Ahmed kommer till hemmet med kompisar, måste kompisarna registreras och Rebecka måste kontakta deras ansvarspersoner för att bekräfta uppgifterna. Det är mycket pappersarbete. Pojkarna får träffa myndigheter, bland annat för att fastställa åldern. 

Det här är en bok för unga vuxna (eller de övre tonåren) om glädje och sorg, negativa besked och vardagens små glädjestunder. Pojkarna hjälper varandra och umgås. De kokar mat som de är vana med hemifrån och stöttar varandra, samtidigt som de kämpar med skolan och att lära sig svenska. Men ibland uppstår det bråk, bl.a. mellan Ahmed och Hamid. Ahmed tror att ifall han konverterar till kristendom och börjar gå i den svenska kyrkan, så får han lättare ett positivt besked vad gäller om han får stanna eller inte. Han har strukit över sitt namn Ahmed på dörren till sitt rum. Istället vill han bli kallad Adam. Hamid ser inte positivt på att Ahmed konverterar, och en dispyt uppstår. Man genomgår också fastemånaden Ramadan och så firar Ahmed sin 18-års dag tillsammans med boende från andra avdelningar, och även personalen på hemmet.

Det här är Elin Perssons debutroman. Den kan egentligen handla om vilka flyktingar som helst, och i vilken stad som helst. Det är en fin debut och bra att hon tar upp ett sådant ämne som asylsökande. Många känner inte till hur ensamma ungdomar och barn har det när de kommer till Sverige, Finland, eller något annat land efter en lång tid på flykt. Boken har drygt 180 sidor, så den är inte allt för tjock. Kapitlen är många gånger korta och det gör att boken går snabbt att läsa. Jag rekommenderar boken varmt, för unga vuxna eller de övre tonåren.