Hannele Mikaela Taivassalo – årets Runebergspristagare

Författare
7.11.2011

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

”Lägg namnet på minnet ... Hannele Mikaela Taivassalo. Det är nämligen frågan om en av den finlandssvenska litteraturens mest lysande begåvningar”. Så skriver Arne Toftegaard Pedersen i Hufvudstadsbladet i sin recension över Taivassalos roman Fem knivar hade Andrej Krapl (Söderström, 2007). Och lika hänförd låter Camilla Lindberg i Västra Nyland där hon karaktäriserar Taivassalo som ”nydanande på den finlandssvenska arenan”.

En sådan entusiasm väcker min nyfikenhet. Jag förstår att det måste vara fråga om någonting speciellt med en författare som prisbelönats med två pris på samma dag, det prestigefyllda Runebergspriset och Svenska litteratursällskapets pris.

Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) eller Mikaela som hon kallar sig har en mångsidig litterär bakgrund. Hon har studerat litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet och dramatik både i Sverige och i Finland. Därutöver har hon jobbat som timlärare i litteraturvetenskap och varit med om att grunda Skunkteatern 1997, tillsammans med bland andra Malin Kivelä. För tillfället jobbar hon som fri författare

Mikaelas produktion innan den nu prisbelönta romanen består av ett tredje pris i lyrik i Arvid Mörne tävlingen (1966), pjäser skrivna för Skunkteatern och debutboken novellsamlingen Kärlek kärlek – hurra hurra (Söderström, 2005).  Barnboken Sagan om prinsessan Bulleribång med illustrationer av Lena Frölander-Ulf utkom 2006 (Söderström)

Novellboken Kärlek kärlek hurra hurra är på sätt och vis en inledning till Fem knivar hade Andrej Krapl. Själv säger Mikaela i någon intervju att den som läst hennes noveller kommer att känna igen berättaren och berättargreppet i romanen.

Kärlek kärlek hurra hurra består av sex noveller med olika tema. Miljöerna är skolan, universitetsbiblioteket, cirkusen och sagan, alla sedda ur ett smått absurt perspektiv. Där är Rödluvan som smiter iväg med vargen istället för att låta jägaren skjuta den. Flickan som färgar håret blått och är stark som sin mor, som kunde lyfta höbalar rakt över huvudet och Micke Micke Kisi Storgård som har fått sitt namn av att han kissat ner sig på lektionen är några till i den färggranna kollektionen. I novellen om cirkusflickan figurerar redan knivarna som spelar en så avgörande roll i följande roman. Här beskrivs syskonparet som kastar knivar:

När jag kommer till tältet har syskonen redan länge dansat i skuggan av sina trän. De övar också det de redan kan. Flera gånger går de igenom sina nummer, steg för steg. Och så dansar de med knivar. Rör sig omkring varandra och byter platser och snurrar runt, allt medan knivarna klyver luften de lämnar mellan sig.
Ibland när de övar knivdansen så missar den yngste brodern sin kniv. Skaftet darrar när bladet borrar sig ned i marken, mycket nära systern som inte rör en min. Han har små ögon, den yngste brodern, och han missar aldrig under en föreställning. Bara när de repeterar.
(s.92 f)

Om novellerna i mångt och mycket utspelar sig i en skolmiljö, så är det just den miljön som 16 åriga Alisa lämnar i Fem knivar hade Andrej Krapl.  Alisa lämnar skolan och sitt hem för att bege sig ut på en resa som tar henne långt bort från kyrkan, och kyrkbänken under vilken plastkassen med knivarna och fotbollskorna blev kvarglömda.
   I romanen får vi följa knivarnas öde som en parallell berättelse till Alisas. Romanen har flera spår av vilket ett är det religiösa.  Vi har Andrej Krapl, den gåtfulla Jesus-gestalten, som samtidigt lär henne kasta knivar och samtidigt blir hennes älskare. Många av romanens titlar och personnamn hänvisar till bibeln, och raderna ur en psalm blir ett av romanens motto. ”Huru länge skall mitt hjärta sucka söka efter friden”. Alisa är pojkflickan som spelar fotboll och vars faster är besviken över att hon föddes som flicka. Alisa får lift med ”jägaren” som vill förgripa sig på henne och för henne till baren Tokio. Där stöter hon på och förälskar sig i Eve, oåtkomlig och med vitt hår.  Alisa flyr jägaren och reser långt bort med flygplan till en främmande stad i ett främmande land. Där delar hon bostad med den nya väninnan Nefertiti. Alisa drömmer om Eve och skickar ett kort till baren Tokio där hon berättar att hon väntar på henne i parken varje dag klockan elva. Och en dag kommer Eve:

Den unga kvinnan står där, som om hon var en del av monumentet, fastgjuten i marken. Hon har dragit en mössa långt ned över ögonbrynen, hennes kläder är skrynkliga och skorna smutsiga och nötta. Blicken flackar, hon ser nästan rädd ut. Ansiktet är blekt med mörka ringar under ögonen. Man ser att skinnjackan är välanvänd. Hon har händerna i jackfickorna, drar jackan framåt så att den spänner till ett tag över ryggen, sedan tar hon ut dem igen. När hon ser Eve sträcker hon på nacken och hela kroppen ser ut som den vaknar till.
Hon påminner mycket om någon annan.
Eve har stannat upp för att se sig omkring och nu har hon sett. Så börjar hon långsamt gå mot den som väntar
(s.153)

Eve flyttar in med Alisa och Nefertiti. Men lika plötsligt som hon kom så flyttar hon ut. Och så kommer den dagen då Alisa flyger hem till kyrkbyn och mamman. Alise funderar inför avfärden:

Jag tänker på våren som också kommer att komma till andra ställen. Och att våren över den här staden och gatorna och parken med sina gångar också kommer att finnas även om jag skulle lämna dem. Och att man kan återvända, att man alltid kan återvända ändå, trots att det blir en ny väg.
Men man kan vända om och gå tillbaka, gå den nya vägen också.
Det är kanske bara är bra att komma till samma ställe från samma, håll flera gånger
.(s.200)

Fem knivar hade Andrej Krapl är en roman som beskriver ett tema som alls inte är nytt, en ung persons resa ut i världen och frigörelsen från hemmet. Samtidigt som Alisas resa känns tung och tidvis smärtsam att följa med så finns insikten om ”man kan vända om och gå tillbaka”. Allt detta är så klokt och skickligt skrivet och jag måste hålla med de entusiastiska recensenterna – Mikaela har verkligen sin egen röst. Samtidigt är romanen också tidstypisk och jag tycker mig se likheter med nordiska författare som Jan Kjærstad och Vigdís Grímsdóttir.  Författare som skriver en litteratur där individualism, genus och kroppsligheten betonas.

Så är det dags att ställa Mikaela själv några frågor. Mikaela som i sitt tacktal på Runebergsfesten speciellt tackade biblioteken, ”stora och små, fula och pampiga, för att de har varit en port till andra världar, andra tankar och synvinklar och möjliggjort det att jag blivit vad jag är”.

Mikaela, du är en mångsidig författare som prövat på skönlitteraturens många former: lyrik, prosa, dramatik och sagor. Har skrivandet alltid funnits i din värld, hör du till dem som redan som barn visste att de vill bli författare?

 Jag vet inte om jag någonsin klart formulerat för mig själv vad jag vill bli, men skrivandet har alltid funnits som en naturlig del av det jag är. Det har alltid varit mitt område, det enda jag så gott som alltid har känt att jag behärskar, där jag lever otvunget, där jag är hemma. Jag lärde mig läsa som fyraåring och sedan kom skrivandet mycket snart efter, men redan innan det fanns ju högläsningen: Böckerna. De har alltid varit närvarande.

Du har varit med att grunda Skunkteatern. Är din roll där pjäsförfattarens eller skådespelar du också? Har du i så fall någon gång också tänkt på skådespelaryrket?

 Ja, jag är också verksam som skådespelare i Skunkteatern. Min huvudsyssla är mitt författarskap, men jag vill göra både litteratur och teater, det är kompletterande, det ena inspirerar det andra: att skriva dramatik är ett annat temperament, det fysiska uttrycket är ett levande, närvarande nu och här, prosan är ensam och långsam och tänkande. Allt detta vill jag ha.

Skunkteatern framför också teater för barn. Förutom texter till pjäserna har du också skrivit en barnbok tillsammans med Lena Frölander-Ulf. Ligger dig barnen varmt om hjärtat?

 Nja, jag kan nog inte svara ett helhjärtat ja på den frågan, inte på det sättet, inte så att jag skulle känna det som min uppgift, att skapa för barn, att jag på något sätt värnar speciellt om detta. Känner mig inte som en eldsjäl här, även om jag också råkar vara rätt väl insatt i området barnlitteratur. Men tror samtidigt att det kan vara bra att det skrivs barnböcker också av sådana författare som inte specifikt är barnboksförfattare, eller som har barnkulturen som sin hjärtesak.

   Det finns olika berättelser som tar sig olika uttryck, någonting blir dramatik, något annat blir en bilderbok.

   Snarare är det så att det obegränsade ligger mig varmt om hjärtat. Det obegränsade gällande form, genrer och definitivt också målgrupper.

Flera av de skribenter som recenserat din roman Fem knivar hade Andrej Krapl har hänvisat till inflytandet av andra texter som t.ex. Dantes Gudomliga komedi, Odyssén och Alice i Underlandet. Finns det någon/några författare som inspirerat dig speciellt mycket?

 Jag blir ofta inspirerad av författare och böcker, och de är många och hemskt olika!

Du har också studerat litteratur vid universitetet. Hur upplever du att dina studier har påverkat ditt skrivande? Någon nämnde begreppet postmodernism i samband med din roman. Postmodernism är visst en svårtydbar term men tycker du själv att din roman är postmodernistisk och i så fall på vilket sätt?

 Jag brukar säga att jag kopplar bort litteraturvetaren i skrivprocessen - men för att svara på frågan så har nog litteraturstudierna gett hemskt mycket i form av alla böcker jag läst och varför inte också i form av teoretisk litteratur som utmanat intellektet och skapat frågor och reaktioner, samt alla diskussioner kring texter, allt skrivande, allt tänkande. Det är ju svårt att se objektivt på en roman man själv har skrivit, men visst kan man definiera den som postmodern med sin genreblandning, fragmentarisering, metaplan och intertextualitet, men jag blev själv ännu mera tagen när jag läste epitetet ”postpostmodern roman” i en recension. Här kanske det också ligger någonting: samtidigt finns en vilja bort från den postmoderna ironin, ett återerövrande av det romantiska, en jakt efter något alternativ ...? Hm. Jag vet inte. Men nog, här lämnar författaren definierandet över till andra, det är det enda rätta!

Förutom litteratur och drama, finns det något annat du brinner för, något intresse, någon ideologi? I dina texter vill jag tycka mig se att det feminina i sina många former är något som berör dig.

Ja, mest brinner jag för livet och varats våndor och ljuvligheter, men du tänker säkert på den feministiska livssyn som nog präglar allt jag gör. Den finns där, precis som humanismen och surrealismen och narcissismen och allt annat som sipprar ut i texterna.

Tack Mikaela!

- Ylva Uotila –

 

Senast uppdaterad 10.3.2008
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 7.11.2011 / Anna Gripenberg