Letar du efter något att läsa? Hitta intressanta författare, böcker och nya läsupplevelser på Boksampo.fi.

”Att tiga är att svika”

Verk
26.8.2016

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Susanna Alakoski: Oktober i FattigsverigeI Oktober i Fattigsverige skriver Susanna Alakoski om den svenska fattigdomen. Boken är ett enastående vittnesmål: i den möts den akademiskt skolade socialarbetarens och genusvetarens insikter och minnena av fattigdomens krassa verklighet i en och samma personhistoria.

Boken är skriven i dagboksform. Läsaren får följa Alakoskis förehavanden under en oktobermånad år 2011. Under denna månad vistas Alakoski i Ystad där hon växte upp i sin fattiga ”lilla finska familj”. Som en prisbelönt författare och fattigdomssakkunnig reser hon i boken också runt i Sverige för att prata på olika tillställningar, däribland fängelser. Boken fylls därmed av fakta, tankegångar och associationer kring temat fattigdom. Berättargreppet är aforistiskt med korta och ”osammanhängande” kaptitel men boken är ändå relativt lätt att ta till sig.

Alakoskis egen klassresa har delvist möjliggjorts av den svenska medelklassens solidariska inställning till samhällets svagaste. Alakoski undrar dock om dagens medelklass är kunnig eller villig att ta sitt ansvar.

”Kommer de [medelklassen] att kunna förmedla det jag skriver? Kommer de att vilja förmedla det? För-står du hur viktig du är för den fattiga människan? Hur viktigt det är att just du solidariserar dig med de svagaste? Du som har makt och inflytande, som har ord, behöver alltid vara den som för talan för dem som inte själva kan. Utan en snäll, hjälpsam, medveten, solidarisk medelklass, hade jag varit död?” (s. 269-270)

Boken är en mångfacetterad redogörelse över fattigdomen (inkluderande hemlöshet, invandring, kvinno-våld o.s.v.) i dagens Sverige (och världen). Men det finns även en högst personlig och skönlitterärt utfor-mad dimension i boken. I ofta smärtsamma tillbakablickar får läsaren veta ett och annat om Susanna Alakoskis liv. Och man undrar om inte skrivandets egentliga drivkraft har varit att lägga fram och bear-beta dessa minnesskärvor med en självbiografisk roman som slutmål.

 

”Jag lämnade Ystad för länge sedan.

Skammen drev mig bort.

Jag är tillbaka sedan förra året.

Vi har en arbetslägenhet här.

Och en gravplats.” (s. 323)

 

Genom sitt yrke som socialarbetare och sina egna erfarenheter är Alakoski en självskriven expert på fattigdomsproblematiken. Hon fick från nära håll se hur fattigdomen bröt ner hela hennes familj och av allt att döma även märkte henne för livet. Boken tydliggör att Alakoski måste skriva om detta.

”Att tiga är att svika… Jag måste göra det, jag är dömd till att vara den som berättar. De döda skriver inte, de som kunde talat är tystade, de som har något att berätta sitter ensamma, rädda eller inlåsta med dia-gnoser. Och de fattiga tror inte att deras berättelser är värda att berättas. Om jag tiger stryper jag inte bara mig själv, utan också de andra.” (s.226)

Efter att ha läst de tidigare romanerna och när man läser den här dagboken tänds det i läsaren en för-hoppning om att skulle inte denna stackars Susanna kunna komma över sin ångest och vrede på något sätt. Så länge det finns fattigdom lär det inte hända, får det inte hända - om man frågar Alakoski.

Men på sätt och vis händer det. Genom kris och katharsis och ett igenkännande. Läs boken.

 

Fattigdomsproblematiken och fattigdomshistorierna har på nytt aktualiserats i Sverige i takt med att allt flera människor har fallit igenom det glesnade sociala skyddsnätet. Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) och Kristian Lundbergs Yarden (2009) är välkända och uppmärksammade exempel på böcker som har klass och fattigdom som huvudperspektiv. Den nyligen bortgångne Raine Gustavsson skrev om sitt hemlösa liv i den av kritiker hyllade Raines dagbok (2010). Kristian Lundbergs senaste bok heter En hemstad: berättelsen om att färdas genom klassmörkret (2013).

I Finland behandlas samma tema i Mathias Rosenlunds självbiografiska debutbok Kopparbergsvägen 20 som även utkommit på finska.

 

Kaj Lahtinen, Åbo stadsbibliotek (Skriven 2012)