Första republiken - mellankrigstiden i finlandssvensk litteratur

Tema
5.9.2017

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Mellankrigstiden har i Finland i efterhand kallats för ”första republiken”. Efter att Prins Friedrich Karl av Hessen avsagt sig tronen 1918 började en instabil och plågsam utveckling av den nya nationen och dess institutioner. Det misslyckade och brutalt krossade revolutionsförsöket hade lämnat djupa sår i den nationella identiteten och omöjliggjort bearbetningen av det nationella traumat för en lång tid framåt. Detta visade sig i en polarisering till en officiell borgerlig offentlighet och kulturell agenda och en undertryckt ”röd” dito samt i en polarisering till radikala höger- och vänstergrupper.

I och med viktiga sociala reformer i början av 1920-talet kunde dock en viss försoningsprocess skönjas. Fast det kommunistiska partiet inte tilläts delta i valen kunde det socialdemokratiska partiet det och kvarstod i riksdagsvalet 1919 som största parti. Det beviljades även amnesti för de flesta av de tiotusentals röda som lyckats överleva fånglägrens omänskliga förhållanden. 1918 stiftades även ett förbudslag för ett totalt alkoholförbud i landet. Förbudslagstiden med floden av smuggelsprit blev ett ymnigt motiv även för tidens journalistik och litteratur.

1920-talets anda av optimism och framtidstro förändrades snabbt på 1930-talet. Den ekonomiska depressionen i slutet av 1920-talet drabbade Finland, och särskilt jordbrukarna, hårt. Som en följd attraherades en del av landbyggdes bondebefolkning av den antikommunistiska och fascistoida Lapporörelsen och dess karismatiska ledare Vihtori Kosola. Rörelsen begav sig åt antiparlamentariska påtryckningsmetoder och angrepp på yttrandefriheten. T.o.m. landets förre president K.J. Ståhlberg drabbades av den mest uppseendeväckande påtryckningsmetoden ”skjutsningarna”, transporteringarna av politiskt misshagliga personer till landets östra gräns. Allt kulminerades i Mäntsäläupproret i mars 1932, ett regelrätt försök till en högerextremistisk statskupp, som dock misslyckades.

 

Modernismen

Den dominerande nationella identitetsbilden i början av 1920-talet hade en agrar och fosterländskt förankring. En märkbar motström utgjorde en grupp internationellt inriktade författare kring den finskspråkiga tidskriften Tulenkantajat (1924-1930), som i likhet med de finlandssvenska modernisterna fascinerades av ny teknologi och den urbana livsstilen. Kontinentala fenomen som futurism, kubism, surrealism, konstruktivism, dadaism osv. uppmärksammades ivrigt i tidningen. Det berömda slagordet ”Fönstren upp mot Europa” hade Tulenkantajat-gruppen och dess ledande gestalt Olavi Paavolainen dock anammat av Elmer Diktonius.

Dessa båda grupper samlades kring den nya tvåspråkiga tidskriften Ultra som dock blev kortlivad (hösten 1922). Tidningen hann dock samla till sig den finlandssvenska modernismens första representanter: Edith Södergran, Elmer Diktonius och Hagar Olsson. Litet senare, 1928-29, samlade den svenskspråkiga tidskriften Quesego till sig ytterligare starka författarröster såsom Gunnar Björling, Rabbe Enckell och Henry Parland. Svenskan hade förlorat sin position som maktens språk i Finland och i den nya situationen, och även influerad av tyska och ryska förebilder, orienterade sig dessa författare i en internationell och även kulturradikal inriktning.

Modernistiska diktare

De modernistiska diktarna bestod inte av en enhetlig grupp av samstämmiga författare utan rymde både revolutionären Diktonius och högerradikalen Örnulf Tigerstedt. Gemensamt för modernister var dock någotsånär samriktade formsträvanden. I Kai Laitinens litteraturhistoria förtecknas flera sådana: fri rytm, nytt bildspråk, nytt ordförråd, vidgad motivkrets och ny struktur. Det mest kännetecknande för den finlandssvenska modernismen var nyskapandet på diktstrukturens och bildspråkets område.

 

Elmer Diktonius (1896-1961)Elmer Diktonius / SLS

Tillsammans med Hagar Olsson uppmanade Diktonius Södergran att medverka i 20-talisternas språkrör Ultra. Diktonius besökte också Raivola och brevväxlade med Södergran samt redigerade hennes postuma samling Landet som icke är. Även om Diktonius fortsatte på pionjärens utpräglade expressionistiska poetiska linje skilde sig Diktonius idébakgrund och förhållningsätt till det värdsliga dock markant från Södergrans. Diktonius’ agenda var broderskapsutopisk och i hans bejakelse av verkligheten inrymdes både det höga och det låga och det fanns inget strävan till dikt-jagets förhöjning över det världsliga.

Debutsamlingarna Min dikt (1921) och Hårda sånger (1922) var klart Södergraninfluerade. I den centrala samlingen Stenkol (1927) samt i samlingen Stark men mörk (1930) finns ännu den triumferande livsbejakelsen kvar men förvandlas så småningom mot en mera panteistiskt färgad naturdyrkan samt ett cykliskt förhållningssätt till motsättningen mellan liv och död. I sin senare produktion överger Diktonius den samtidskommenterande tematiken och även den expressionistiska stilen vilket enligt Lillqvist innebär en klar kvalitetsnedgång i hans diktning.

 

 

Gunnar Björling (1887-1960)Gunnar Björling / Museiverket

Även Gunnar Björlings diktning har många gemensamma drag med Södergrans och författarna delar också en romantisk föreställning om att i diktandet kunna upphäva själva fångenskapen i tiden. Att förbli ”den eviga nittonåringen”, som Björling formulerade det. Debutsamlingen Vilande dag (1922) är således Södergraninspirerad men det finns även klara skillnader i den poetiska agendan. I stället för den södergranska euforiska upplevelsen av diktjagets storhet har Björling en bejakande relation till den yttre världen; språnget mot idealiteten betyder för honom att ”skriva dagen”, att i språket hylla det som är.

I Korset och löftet (1925) förbyts den svärmiska idealismen till ett gycklande groteskeri som blandar högt och lågt och där diktjaget kan ta formen av djurarter som en lus eller en padda. Enligt Lillqvist kan man här notera det antihierarkiska patos som förenar tjugotalsmodernisterna. Med samlingarna Kiri-ra! (1930) och Solgrönt (1933) börjar Björlings poesi utveckla sig bort från den bildspråkiga modernismen och från mitten av 1930-talet överger han nästan helt bildspråket.

Från och med Där jag vet att du (1938) blir Björlings dikt allt mer lakoniskt; språket blir enklare men också mer komplicerad, syntaxen bryts upp (så att satserna blir ofullbordade och mångtydiga), tonfallet blir meditativt. Enligt Lillqvist kan man mot 1930-talets slut i samtliga modernisters dikter skönja ett modernitetsfientligt drag.

 

Rabbe Enckell / SLSRabbe Enckell (1903-1974)

Rabbe Enckells två första diktsamlingar Dikter (1923) och Flöjtblåsarlycka (1925) representerar den romantiska traditionen och bär även klara spår av influenser från Södergran. Som sådana nämner Lillqvist symbolismen och dragningen till sagan. I Vårens cistern (1931) orienterar Enckell dock bort från det romantisk-symboliska mot en mera lakonisk och impressionistiskt färgad diktning. På 1930-talet gav Enckell ännu ut Tonbrädet (1935) och Valvet (1937). Enligt Lillqvist blev det centrala temat nu upplevelsen av tiden som förlustbringare och möjligheterna att hålla kvar livet trots detta. Detta betydde också en formlig förändring till ett längre och klarare strukturerad skrivsätt. Enckell skrev också två historiska dramer med en antik motivkrets: Orfeus och Eurydike (1938) och Iokasta (1939).

 

 

 

 

Kerstin Söderholm (1897-1943)Kerstin Söderholm

Kerstin Söderholm var på sin tid en uppskattad lyriker men har senare inte räknats till de ”stora” eller ”riktiga” modernisterna. Detta må bero på att hennes diktning inte var speciellt modernistiskt till formen. Den största skillnaden till de övriga tjugotalisterna utgjordes dock enligt Lillqvist av hennes oförmåga att överbrygga den moderna människans grundläggande kontaktlöshet. Söderholms alienationsproblematik syns redan i hennes debutsamling Röster ur tingen (1923) och även i Mot ljuset på bergen (1926) och Rödgula vägar (1928). I Ord i natten (1933) kan man dock skönja en partiell lösning till kontaktlöshetens dilemma genom användningen av ett bärande strukturdrag, ett upprepat tilltal, med vilket diktjaget når ut till en annan människa.

 

 

Henry Parland / SLSHenry Parland (1908-1930)

Idealrealisation (1929)Henry Parlands modersmål var tyska och faderns ryska och han lärde sig svenska först från 11-års ålder efter att familjen flytt undan den ryska revolutionen från Viborg till Grankulla. Familjen hade även bott i Kiev och i S:t Petersburg och som ung vuxen skickades han av fadern till Kaunas i Litauen för att fjärmas från ”det ruttna kärret av en esplanadkultur”. I Kaunas dog han i scharlakansfeber. Rotlöshet och utanförskap är attribut som således tillskrivs Parland både som människa och författare. Han var även intresserad av den urbana populärkulturen, film, reklam, mode, dansmusik och fotografi.

Parland publicerade en bok under sin livstid, diktsamlingen Idealrealisationen (1929). Det postuma Återsken kom ut 1932. Först på 1960-talet gav brodern Oscar ut böcker ur Henry Parlands kvarlåtenskap och han hittades på nytt och säkrade en palts i kanon. Samlingsutgåvorna hette Hamlet sade det vackrare. Samlade dikter (1964), Den stora Dagenefter. Samlad prosa 1 (1966) och Sägiteannat, Samlad prosa 2 (1970). Enligt Lillqvist har senare generationers unga läsare känt igen sig i Parlands vilsna utanförskap och möte med det moderna. Under de senaste åren har Parland även fått ett internationellt genombrott med översättningar till världsspråken.

 

Örnuld Tigerstedt / Wikimedia CommonsÖrnulf Tigerstedt (1900-1962)

Örnulf Tigerstedt tog intryck av den italienska futurismen och speciellt dess dyrkan av viljan över känslan, ”handlingens och verkets seger över den fria tanken och tvivlet, statens seger över individen”. Tigerstedts förhållande till modernisterna var kontroversiell. Han attraherades av modernisternas kompromisslöshet, revoltanda och handlingskult men var i hjärtat antimodernist och konservativ. Enligt Lillqvist är dock hans produktion runt 1930 i allra högsta grad avantgardistiskt modernistisk. 1928 utkom Vid gränsen, 1930 Block och öde och 1933 De heliga vägarna.

 

 

 

R. R. EklundR.R. Eklund (1895-1946)

R.R. Eklund benämns av Lillqvist som en av den svenska litteraturens djupa melankoliker. Han var också en av de första att använda fri vers i sin debutsamling Jordaltaret (1919). I senare samlingar, Det unga ögat (1927) och Värld från veranda (1934), avstod han från samröre med modernisterna och bytte fria versen mot bunden form.

 

 

 

 

 

 

Sammanställd av Kaj Lahtinen, bibliotekarie, Åbo stadsbibliotek (publicerad: 3.3.2017 Vaski-biblioteken)

Källor: Finlands svenska litteratur 1900-2012, red. Michel Ekman; Laitinen, Kai: Finlands litteratur, 1988.

 

Tillagd i Boksampo 5.9.2017 / Elina

 

Finlandssvenska författare på 1920-talet

Finlandssvenska författare på 1930-talet

 

Bokhyllor: Finlandssvensk skönlitteratur från 1920-talet