You are here

Från krigen till andra republiken

Tema
5.9.2017
Från redaktionen: Författare | Verk | Tema

Från krigen till andra republiken

1940-talet var ett exceptionellt decennium som helt präglades av Världskriget och Finlands två egna krig och deras efterverkningar. Krigstillstånd betydde att staten bedrev en omfattande censurverksamhet och en centraliserad styrning inom samhällslivets alla områden. Oppositionens möjligheter att verka hindrades helt och staten bevakade medborgarna också med hjälp av halvofficiella organisationer som Maan Turva (Landets värn) och Hembygdsfronten. Även efter fortsättningskrigets slut fortsatte staten i något lindrigare former sin styrnings- och regleringsverksamhet. Tillsammans med pappersransoneringen drabbade dessa omständigheter tidningspressen hårt men utgivningen av böcker berördes inte i likadan omfattning eftersom litteraturen fyllde en viktig funktion som tidsfördriv och avkoppling. Under krigsåren grundades många nya förlag och upplagorna klev enda upp till 20000 exemplar. Efter kriget drabbades även förlagsverksamheten av ransoneringarna och de höjda priserna. Ett ekonomiskt uppsving på 1950-1951 talen betydde åter en ökning av bokförsäljningen.

Under krigsåren var författarna och speciellt de finlandssvenska författarna i huvudsak lojala mot landets ledning. Fortsättningskriget resulterade dock i protester bland vänsterorienterade författare och bl.a. Jarno Pennanen, Elvi Sinervo, Arvo Turtiainen och Hella Wuolijoki fick sitta inlåsta för sina åsikter. Samtidigt arbetade Elmer Diktonius, Olof Enckell och Ragnar Ekelund med propagandaskriverier i Statens Informationsverk. I ett senare skede bildades det dock i Finland en så kallad fredsopposition vars ledargestalt var Urho Kekkonen men även finlandssvenskar som P.O. Barck, Eirik Hornborg och Atos Wirtanen deltog aktivt i verksamheten. Bland författarna var intresset för fredsoppositionen litet även om t.ex. Ralf Parland och Eva Wichman deltog i mindre utsträckning. Förutom vänsterorienterade författare fann fredsoppositionen ringa gehör även bland de finskspråkiga författarna, vilket är inte att undra på eftersom Finska författarförbundets ordförande V.A. Koskenniemi också var vice ordförande för det av Goebbels grundade Europeiska författarbundet. Själva krigslitteraturen dominerades av de som hade deltagit i kriget. Enligt Erkki Sevänen var de mest betydande finlandssvenska krigsromanerna Gunnar Johanssons Vi ville inte dö (1940) och Dag Hemdals Reservfänrik (1940) och Eldledare (1941).

Efter kriget förändrades det politiska och ideologiska klimatet radikalt. Den finländska pressen och det litterära livet började anpassa sig till sovjetiska förväntningar. Man sammanställde listor på böcker som drogs in helt eller som omarbetades grundligt. Av de cirka 350 böckerna, 70 svenskspråkiga, var dock bara en liten andel skönlitteratur; mest handlade det om läseböcker och läroböcker i geografi och historia. I den nya situationen borttogs yttersta högern möjligheten att verka fritt samtidigt som radikalvänstern klev från underjorden fram i rampljuset. Det socialistiska Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) verkade aktivt på många samhällsområden och samlade till sig inflytelserika liberala krafter och representanter för fredsoppositionen. En sådan samlingspunkt var också författarorganisationen Kiila och tidskriften 40-luku. Förutom Raoul Palmgren, Elmer Diktonius och Hagar Olsson anslöt sig en hel hop finlandssvenska författare, journalister och konstnärer till Kiila. Ofta handlade det dock inte om en socialistisk övertygelse utan snarare om ett ställningstagande mot ytterhögern och fascismen. I början av sextiotalet var således bara en tredjedel av dessa längre aktiva inom organisationen.

Den nya situationen som Finland befann sig efter kriget har även kallats för den andra republiken som varade ända till Sovjetunionens sammanbrott samt Finlands anslutning till EU i början av 1990-talet. De gamla stridigheterna mellan högern och vänstern och över språkgränsen stävjades och reglerades så småningom med demokratiska och parlamentariska medel. Nationen Finland definierades på nytt så att även arbetarklassen och de svenskspråkiga och deras institutioner på ett mera självklart sätt inkluderades. Den av Jörn Donner och Christer Kihlman utgivna tvåspråkiga kulturtidskriften Arena (1950-1953) kan ses som ett uttryck för den nya mentaliteten. Den deltog i samhällsdebatten med kritik av den inskränkta finlandssvenskheten och krav på ett mera internationell perspektiv som även skulle omfatta Sovjetunionen. Men tidskriften blev kortlivad; tidsandan rörde sig mot en annan riktning och ett mera estetisk förhållningssätt till litteraturen.

 

Fyrtio- och femtiotalsprosa

Kriget och Finlands historia var ett centralt ämne för den finskspråkiga fyrtio- och femtiotalslitteraturen. Även formligt utvecklar sig den finskspråkiga prosan i modernistisk riktning med namn som Antti Hyry och Veijo Meri. Förutom några enstaka alster präglar enligt Michel Ekman den finlandssvenska prosan av ett ointresse för krigets och samhällets verklighet under mellankrigstiden och under kriget. Som de få exempel på skildringar av frontlivet eller hemmafronten nämns Lars Hjalmarssons Djungel (1950) och Margit Niininens Huset med den gröna gardinen (1944). Enligt Ekman stannar periodens finlandssvenska prosa ofta ”inom tematiskt snäva cirklar, samtidigt som den formellt ofta gör ett konventionellt och ofullgånget intryck”. De mest vägande insatserna inom den finlandssvenska prosan utgörs således fortfarande av förkrigsförfattare som Hagar Olsson, Eva Wichman, Mirjam Tuominen, Göran Stenius, Tito Colliander och Solveig von Schoultz. Även Oscar Parland, som debuterade 1945, kan räknas till denna grupp, likaså Willy Kyrklund som dock genast efter kriget flyttade till Sverige och så småningom kom att betraktas som rikssvensk.

 

Eva WichmanEva Wichman (1908-1975)

Eva Wichman gav ut fem språkligt drivna prosaverk: Mania (1937), Här är allt som förut (1938), Molnet såg mig (1942), Ohörbart vattenfall (1944) och Där vi går (1949). I dessa bygger hon en egen språkvärld och ett associativt och fragmentariskt skrivsätt som enligt Warburton sticker ut mot omgivningen ”med sina starka känsloutspel, sitt beska lynne, sin burleska och fintliga ordkonst, där hon är en högst personlig lärjunge till Diktonius”. Som Henry Parland var Wichman en urban författare. Enligt Monica Fagerholm är hennes berättande ”visuellt, ibland hallucinatoriskt flimrande på ett sätt som påminner om expressionistisk film”. Hennes budskap är civilisationskritiskt; hon utforskar individens möjlighet till en autentisk livsupplevelse i den moderna tidens massamhälle. Dessa teman samlas i Wichmans enda roman Ohörbart vattenfall (1944) som där utöver är en fin skildring av ett samtida Helsingfors. I den prosalyriska Där vi går fortsätter Wichman sin Helsingforsskildring men i ett betydligt mera politiskt och samhällskritiskt riktning. Därefter övergick Wichman till att skriva poesi som efter hennes trosomvändelse ofta var politiskt motiverat.

 

Mirjam Tuominen (1913-1967)Mirjam Tuominen / Söderströms

Mirjam Tuominens tidiga verk består av 24 noveller i fem böcker: Tidig tvekan (1938), Murar (1939), Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946). Centrala motiv hos Tuominen är enligt Fagerholm ”avvikande individer, mentalsjukdom och kampen för att trots mänskliga handikapp och begränsningar vinna en plats bland andra”. Hennes verk är genomsyrade av sträng religiös analys av människans livsvillkor och ett utmärkande tema är den eviga dragkampen mellan skuld och försoning. Att hon kände igen Franz Kafka som sin syskonsjäl är inte att undra på. På femtiotalet övergick även Tuominen till att skriva poesi med undantag av det sista prosastycket Gud är närvarande (1961).

 

 

Kritiska borgerliga röster – Donner, Alopaeus och von Schoultz

Jörn Donners kritik av den inskränkta finlandssvenskheten och den borgerliga världsbilden får sitt uttryck i två femtiotalsromaner: Jag, Erik Anders (1955) och Bordet (1957). Den förstnämnda ger även detaljskarpa och levande bilder av det kluvna efterkrigseuropa. Även Marianne Alopaeus ställer det inskränkta finländska livet i kontrast med det dynamiska livet i utlandet. Huvudtemat för Alopaeus är kvinnolivets många begränsningar inom den borgerliga världen. Enligt Ekman utgör hennes fyra äktenskap- och samtidsromaner Uppbrott (1945), Dröm utan slut (1950), Utanför (1953) och Avsked i augusti (1959) den långa inskolningen inför genombrottet Mörkrets kärna (1965). Av Solveig von Schoultz’ tidiga produktion kan i detta sammanhang nämnas Närmare någon (1951), Ansa och samvetet (1954) och Den blomstertid (1958).

 

Den karelska ådran – Oscar Parland (1912-1997) och Ralf Parland (1914-1995)

Oscar Parland / KuvatapioDen karelska ådran i finlandssvensk litteratur är betydande och sträcker sig från Södergran och Hagar Olsson till bröderna Parland. För både Oscar och Ralf spelar den karelska miljön och tematiken en central roll. I sina tre romaner, Förvandlingar (1945), Den förtrollade vägen (1953) och Tjurens år (1962), använder Oscar Parland sig av bakåtblickande strategier. Förvandligar är en självbiografisk släkthistoria men till formen är den en essäroman i centraleuropeisk stil. I de två senare romanerna återskapar Parland två förlorade världar, nämligen barndomen och den ryska kulturen på Karelska näset fram till 1918. Perspektivet är barnets och stilmedlen ofta den magiska realismens. Enligt Ekman framstår de vuxna som oberäkneliga och ofta helt groteska och orsakssammanhangen i världen outrannsakliga. Även i de postumt utgivna romanerna Spegelgossen (2001) och Flanellkostym och farsans käpp (2003) rör man sig i minnenas värld.

Ralf Parland / SLSRalf Parland influerades förutom av de äldre bröderna även av Björling och Diktonius. Efter Henrys mönster behandlar de första novellsamlingarna, Dusch (1934) och Ebonit (1937), den mondäna och modernistiska urbana världen med efterklang av tjugotal. Ralf Parlands senare diktning är tudelad. Från och med Himlens stenar (1947), Hårt ljus (1952) och Eros och elektronerna (1953) skriver han med förkärlek dels om sitt karelska förflutna och dels om framtiden i form av mestadels ironiska sciencefictiondystopier. Enligt Ekman ligger författarskapets styrka i dess karelska och självbiografiska delar. Speciellt nämner Ekman samlingen Hem till sitt hav (1957) med undertiteln ”Karelska noveller och mycket vatten” och En Hundpredikan (1966) vilka återskapar en förlorad värld ofta sedd ur barnperspektiv. Av sciencefiktionovellerna tar enligt Warburton En kooperativ tragedi ur samlingen Eros och elektronerna första priset.

 

Walentin ChorellWalentin Chorell (1912-1983) och Anders Cleve (1937-1985)

Till skillnad från majoriteten av finlandssvenska författare rör sig både Chorell och Cleve ofta inom urban arbetarklassmiljö. Chorell var i första hand dramatiker men skrev också ett tjugotal romaner. Dessa historier handlar ofta om fattigdom och ensamhet och om människor som trots olika slags åkommor försöker hitta sin väg i klassamhället. Fokuset ligger dock på den psykologiska granskningen av individens livsvillkor. Intim journal (1951) handlar om två syskons incestuösa och destruktiva förhållande. Trilogin om Miriam (Miriam 1954, Främlingen 1956, Kvinnan 1958) beskriver en ung kvinnas försök, ofta med hjälp av sin sexualitet, att nå till andra människor.

 

 

Anders Cleve / MuseiverketCleves säregna novellsamling Gatstenar (1959) var en av femtiotalets stora prosaframgångar. Den ger ett snitt av olika samhällsklasser från trasproletariat till akademiker. Själva staden, dess gator och hus, stjäl på så sätt och vis huvudrollen av dessa karaktärer. I sin strävan efter realism använde Cleve av sig slanguttryck och även repliker på finska vilket betraktades som problematiskt på sina håll.

 

 

 

 

Österbottnisk bredning

Enligt Bror Rönnholm betydde femtiotalet en kraftig bredning av den finlandssvenska författarkåren och att nyrekryteringen främst kom från Österbotten. De centrala namnen är Evert Huldén, Inga-Britt Wik, Hans Fors, Leo Ågren, Wava Stürmer, Kurt Högnäs, Gösta Ågren och Lars Huldén. Målet var att få till stånd en bygdelitteratur av god klass och milstolparna i utvecklingen var grundandet av Svenska Österbottens litteraturförening 1950 samt litteraturtidskriften Horisont 1954.

Samhällsförändringen, den tekniska utvecklingen och moderniseringen blir bärande teman för de österbottniska folklivsskildrarna. Men de skiljer sig klart från t.ex. rikssvenska förebilder i den meningen att de inte är epiker. Tvärtom präglas Leo Ågrens, Sven-Olof Högnäs, Ingmar Nykvists och Levi Sjöstrands böcker av ett novellistiskt grepp. Enligt Ekman är Leo Ågren (1928-1984) den konstnärligt mest betydelsefulla österbottniska femtiotalsförfattaren. I sin historiska trilogi Kungsådern (1957), När gudarna dör (1959) och Fädrens blod (1961) betonas kompromisslöst motsättningar mellan de rättslösa torparna och bönderna. Enligt Ekman är de expressionistiska och dramatiska dragen särskilt markerade i När gudarna dör som han ser som en av de starkaste efterkrigstida finlandssvenska romaner. Motsättningen mellan de jordlösa, småbrukare och fiskare å ena sidan och de mera välbärgade bönderna å andra sidan var enligt Ekman en drivande kraft i folklivsskildringen. Som exempel nämns Leo Ågrens Hunger i skördetid, Gösta Ågrens Jordlös bonde (1956), Agnes Rögårds Obesutten, Evert Huldéns Småbönders (1958) och Levi Sjöstrands Arvet (1958).

Den österbottniska moderniseringen och urbaniseringen är huvudtemat även i Anna Bondestams (1907-1995) romaner Vägen till staden (1957) och Stadens bröd (1960). Romanerna beskriver Annas väg från fattigdomen i hembyn till en piga och senare en fabriksarbetare i staden. Genom familjemedlemmarnas olika öden gestaltas det nya industrisamhället och dess klassmotsättningar.

 

Källor: Finlands svenska litteratur 1900-2012, red. Michel Ekman; Warburton, Thomas: Åttio år finlandssvensk litteratur

 

Sammanställd av bibliotekarie Kaj Lahtinen, Åbo stadsbibliotek (publicerad: 8.5.2017 Vaski-biblioteken)

 

Tillagd i Boksampo 5.9.2017 / Elina

Från redaktionen