You are here

Inhemsk litteratur på 1920-talet

Tema
8.9.2017
Från redaktionen: Författare | Verk | Tema

På det tidiga 1920-talet kämpade Finland ännu med problem som hade att göra med inledningsfasen av självständigheten.

Folket drabbades av en ekonomisk recession och av sjukdomsepidemier. Så småningom började ekonomin dock återhämta sig och landet bli mera välbärgad. För Finland var 1920-talet ett viktigt årtionde då man med hjälp av sociala reformer strävade efter att ena det tudelade folket efter inbördeskriget. Också inom kulturen började nya vindar blåsa.

1920-talet anses som modernismens årtionde, vilket även syns i kulturen och litteraturen: det var en glad och uppsluppen period. För finländarna var hela 1920-talet en tid av förnyelse då bland annat den nya musikstilen jazz och de första grammofonskivorna anlände till Finland. De första radiosändningarna som var avsedda för den stora publiken startades 1923 och Rundradios sändningar bara lite senare år 1926.

Modernismen kom till Finlands litteratur först på 1950-talet, men lyriken påverkade den redan på 1920-talet. Då utvecklades den så kallade finlandssvenska modernismen, som hade Edith Södergran som sin ledstjärna. Den finlandssvenska modernismen hade tagit intryck från den engelska imagismen, den ryska futurismen, dadaismen och expressionismen, och typiska drag för diktgenren var bland annat talspråklighet, fri vers samt ett starkt bildspråk. På den finska sidan formades gruppen Eldbärarna (Tulenkantajat) med det internationella mottot ”Öppna fönstren mot Europa!”. Typiskt för Eldbärarnas produktion var fri vers, expressionistiska utryck, maskinromantik, exotik och ett nytt slags levnadskänsla.

 

Källor:
Suomi 75: itsenäisen Suomen historia 2. Toim. mm. Tarkka, J.; Polvinen, T. & Soikkanen, H. 1991.
Tarkka, Jukka & Tiitta, Allan. Itsenäinen suomi: kahdeksan vuosikymmentä kansakunnan elämästä. 1997.
Bagh, Peter von. Sininen laulu: itsenäisen Suomen taiteiden tarina. 2007.
Laitinen, Kai: Suomen kirjallisuuden historia. 1997.
Karhu, Eino. Suomen 1900-luvun alun kirjallisuus. 1973. 

Eldbärarna

Tulenkantajat / Wikimedia CommonsDen mest inflytelserika författargruppen i 1920-talets Finland var Eldbärarna. Gruppen fick sitt namn efter ett album som Nuoren Voiman Liitto började ge ut 1924. År 1928 blev albumet en tidskrift, och dess chefredaktör Erkki Vala grundade också föreningen Eldbärarna 1929.

Eldbärarna var den första litterära rörelsen i det självständiga Finland. Gruppen hade som mål att styra den finländska litteraturen mot europeiska inriktningar, och mottot var: ”Öppna fönstren mot Europa!”, en av Elmer Diktonius målsättningar för tidningen Ultra. Eldbärarna var en brokig och något diffus grupp. Inte ens i dag går det att sammanställa en uttömmande lista på medlemmarna. Somliga var mera engagerade än andra. Till de först nämnda hörde bl.a. Olavi Paavolainen, Katri Vala, Erkki Vala, Onni Halla, Uuno Kailas, Yrjö Jylhä, Elina Vaara, Lauri Viljanen och Ilmari Pimiä. Gruppens kärna förblev den samma, men andra medlemmar kom och gick. Eldbärarna kallas en författargrupp, men i vänkretsen ingick även uppläsare, musiker, bildkonstnärer, tidningsmän och många olika slags konstintresserade, bl.a. Martti Haavio (P. Mustapää), Mika Waltari, Einari Vuorela, Arvi Kivimaa, Onni Halla och Antero Kajanto. Typiskt för Eldbärarna var ett intresse för nya fenomen och en tro på mänskligheten och på den finska kulturens framtid.

Eldbärarna och deras samtida var den första generationen finskspråkiga lyriker. Deras verk kan dock inte sägas ha revolutionerat lyrikens uttrycksmedel eller främjat litteraturens utveckling på samma sätt som t.ex. Edith Södergrans dikter gjorde. Gruppen bestod av mycket olika lyriker, men dikterna har också gemensamma drag: fri vers, exotik och maskinromantik. I Eldbärarnas lyrik syns en stark livsdyrkan, vitalism, som hyllar även människokroppen och dess skönhet. Dikterna innehöll även ångest och beskrivningar av döden.

Eldbärarna upplöstes på 1930-talet till följd av meningsskiljaktigheter och interna konflikter. Upplösning började redan i slutet av 1920-talet, när de politiska meningsskiljaktigheterna och prestigefrågorna blev allt viktigare. En orsak var även det faktum att tidningen Eldbärarna lades ner år 1930 och förlagsbolaget gick i konkurs. Trots den hårda samtida kritiken var Eldbärarna ändå den mest betydande gruppen i 1920-talets Finland, med en stor del av periodens mest framträdande lyriker och författare som sina medlemmar.
Gruppen Eldbärarna gav ut åtminstone två gemensamma diktantologier: Nuoret runoilijat (1924) och Hurmioituneet kasvot (1925), som dock fick ett mycket kärvt mottagande.

Källor:
Saarenheimo, Kerttu. Tulenkantajat.1966.
Mauriala, Vesa. Uutta aikaa etsimässä: individualismi, moderni ja kulttuurikritiikki tulenkantajien elämässä 1920- ja 1930-luvulla. 2005.
Laitinen, Kai: Suomen kirjallisuuden historia. 1997.
Rojola, Lea: Suomen kirjallisuushistoria 2: Järkiuskosta vaistojen kapinaan. 1999.

Edith Södergran / SLSEdith Södergran

Född: 4.4.1892, Sankt Petersburg
Död: 24.6.1923, Raivola

Edith Irene Södergran var en finlandssvensk lyriker. Hon räknades bland de främsta lyrikerna inom 1920-talets nordiska litteratur. Södergrans produktion förblev ganska liten och merparten skrev hon före 1920-talet. Eftersom Södergrans liv var mycket kort, har en del av hennes dikter getts ut först efter hennes död, bland annat Landet som icke är, en av hennes mest älskade dikter. Södergrans modernistiska lyrik förvirrade många av hennes samtida. Dikternas fria form var något alldeles nytt i Finland, och några tyckte till och med att Södergran var en dålig lyriker, eftersom hon inte skrev rimmad vers. Hon utmanade även sin tids kvinnobild och uppfattningen om hur en kvinnlig lyriker ska vara. Södergrans dikter har blivit översatta till över fyrtio språk, bl.a. engelska, spanska, franska, italienska, kinesiska och arabiska. Hennes produktion forskas fortfarande flitigt – lyrikerns liv och produktion väcker intresse än i dag.

Dikter (1916)Septemberlyran (1918)Rosenaltaret (1919)Framtidens skugga (1920)Landet som icke är (1926)

Verk:
• Dikter (1916)
• Septemberlyran (1918)
• Brokiga iaktagelser (1919)
• Rosenaltaret (1919)
• Framtidens skugga (1920)
• Tankar om naturen (1920)
• Landet som icke är (1925, postum, red. Elmer Diktonius)
• Ediths brev: brev från Edith Södergran till Hagar Olsson (1955)

Källor:
Rahikainen, Agneta. Edith: runoilijan elämä ja myytti. 2014.
Löyttyniemi, Raili. "Edith Södergran – runoilija edellä aikaansa." Verkkoartikkeli. Artikkeli käännetty ja muokattu Nanna Stenberg-Gustafssonin ja Sixten Björkstrandin artikkelin pohjalta. 21.10.2016.
http://yle.fi/aihe/artikkeli/2016/10/21/edith-sodergran-runoilija-edella-aikaansa
"Sain roolin johon en mahdu": suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja. Toim. Maria-Liisa Nevala. 1989.

 

Katri Vala / MuseovirastoKatri Vala

Född: 11.9.1901, Muonio
Död: 28.5.1944, Eksjö, Sverige

Katri Vala (Karin Alice Wadenström) var en finskspråkig lyriker, som medverkade i gruppen Eldbärarna. Även Valas bror, Erkki Vala, var medlem i Eldbärarna och bland annat chefredaktören för tidskriften Tulenkantajat. Katri Vala anses som den mest begåvade lyrikern i Eldbärarna, men hennes produktion delade åsikter: som lyriker var hon både kontroversiell och prisad. Vala beundrade Edith Södergran, och använde fri vers också i sin egen produktion, varvid den etablerade sig i den finskspråkiga litteraturen. Valas tidiga produktion är färgstark och full av livsglädje, och i dikterna syns Valas fascination för naturen och exotiska, sagolika platser och stämningar. Livets tragiska erfarenheter påverkade emellertid Valas senare produktion, och dikterna blev dystrare och mera vemodiga, och man kan i dem förnimma livsleda och en längtan efter död. Katri Vala trodde på sig själv och var säker på att hennes verk en dag skulle upptäckas och uppskattas. Även om Vala inte blev högt uppskattad under sin livstid, är hon en av de mest betydande och inflytelserika namnen inom den finländska litteraturen och i synnerhet inom lyriken.

 

Kaukainen puutarha (1924)Sininen ovi (1926)Maan laiturille (1930)Paluu (1934)Pesäpuu palaa (1942)

Verk:
• Kaukainen puutarha (1924)
• Sininen ovi. Runoja (1926)
• Maan laiturilla: Runoja (1930)
• Paluu. Runoja (1934)
• Pesäpuu palaa (1942)
• Kootut runot (1945, postumt)
• Henki ja aine eli yksinäisen naisen pölynimuri. Taistelevia pakinoita (1945)
• Valikoima runoja. Suomalainen parnasso (1958)
• Suorasanaista 30-luvulta ja -luvusta (1981)
• Eikä minussa ollut pelkoa. Runoilijan omakuva kirjeiden, päiväkirjojen ja kirjoitusten valossa (1991)

Källor:
Saarenheimo, Kerttu. Katri Vala, aikansa kapinallinen. 1984.
"Sain roolin johon en mahdu": suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja. Toim. Maria-Liisa Nevala. 1989.
Mauriala, Vesa. Uutta aikaa etsimässä: individualismi, moderni ja kulttuurikritiikki tulenkantajien elämässä 1920- ja 1930-luvulla. 2005.

Olavi PaavolainenOlavi Paavolainen

”Även om inget som jag skrivit lever vidare, kan min betydelse för min egen tid inte förnekas.” – Olavi Paavolainen

Född: 17.9.1903, Kivennapa
Död: 19.7.1964, Helsingfors

Olavi Paavolainen var en viktig och färgstark person i det litterära livet på 1920-talet, och hade inflytande långt över litteraturens gränser. Han kallas ofta sin tids föregångare. Paavolainen anses även som frontfiguren för gruppen Eldbärarna, eftersom han var gruppens mest inflytelserika person och den verkliga ideologiska ledaren. Han hörde också till gruppens främsta prosaister. Naturen och miljön syns i Paavolainens produktion ända fram till 1925, då han var ute och reste runt i världen. Då fick miljöbeskrivningarna ge vika för en idealisering av sexualitet och nakenhet. Paavolainen var också intresserad av maskinromatiken, och bland annat i boken Nykyaikaa etsimässä (1929) blev metall, maskin och teknik föremål till en ofantlig beundran. Paavolainen var även en central kulturkritiker på 1930-talet. Han var en kontroversiell figur på sin tid och är det även i dag – en både beundrad och hatad ledstjärna och opinionsbildare inom kulturen. Paavolainen har lämnat ett outplånligt intryck i den finska kulturen.

 

Kolmannen valtakunnan vieraana (1936)Lähtö ja loitsu (1937)Risti ja hakaristi (1938)Synkkä yksinpuhelu (1946)

Verk:
• Valtatiet: Runoja (1928) Med namn Olavi Lauri tillsammans med Mika Waltarin
• Nykyaikaa etsimässä: Esseitä ja pakinoita (1929)
• Keulakuvat: Runoja (1932)
• Suursiivous eli kirjallisessa lastenkamarissa (1932)
• Kolmannen valtakunnan vieraana: Rapsodia (1936; Som gäst i Tredje riket, 1937)
• Lähtö ja loitsu: Kirja suuresta levottomuudesta (1937; Flykten till en ny värld, 1938)
• Risti ja hakaristi: Uutta maailmankuvaa kohti (1938; Korset och hakkorset, 1939)
• Synkkä yksinpuhelu: Päiväkirjan lehtiä vuosilta 1941–1944, I–II. (1946; Finlandia i moll. Dagboksblad från åren 1941−1944, 1947)
• Pietari–Leningrad (1946)
• Volga virtaa nyt Moskovaan (2016)

Källor:
Mauriala, Vesa. Uutta aikaa etsimässä: individualismi, moderni ja kulttuurikritiikki tulenkantajien elämässä 1920- ja 1930-luvulla. 2005.
Kurjensaari, Matti. Loistava Olavi Paavolainen: henkilö- ja ajankuva. 1975.
Paavolainen, Jaakko. Olavi Paavolainen: Keulakuva. 1991.

 

Sammanställd av Vasa stadsbibliotek, 2017.

Tillagd i Boksampo 8.9.2017 / Elina

 

Finland 100 : självständiga Finlands litteratur

Från redaktionen