Inhemsk litteratur på 1960-talet

Tema
8.9.2017

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

1960-talet var en tid av snabb modernisering i Finland. Landet industrialiserades och urbaniserades, kommunikationen förändrades och televisionen blev allt vanligare i de finländska hemmen. Att vänja sig med det nya skapade dock problem för både individen och samhället i allmänhet. Förändringarna speglades även i litteraturen. Författarna radikaliserades och steg upp på barrikaderna bland annat för social rättvisa. 1960-talet anses också vara den deltagande litteraturens årtionde. Pentti Saarikoski blev symbol för den nya generationen med sin poesi, prosa, radiopjäser, sina översättningar och kåserier.

Litteraturen gjorde även uppror mot de politiska och ekonomiska systemens administriva makter. De borgerliga värdena av hemmet, kyrkan och fosterlandet motsattes. Sexualitetens tabun ifrågasattes. Resultatet blev ett krig mot böckerna där litteraturens moraliska och etiska frågor granskades av medierna och till och med i rättssalarna. Bland annat Väinö Linnas Okänd soldat och Här under polstjärnan II, Paavo Rintalas Mummoni ja Mannerheim –trilogin och Sissiluutnantti samt Hannu Salamas Juhannustanssit skapade kontrovers. Tabun angående sexualitetsskildringar bröts speciellt av Timo K. Mukka och den finlandssvenske Christer Kihlman.

Lyriken gjorde uppror mot 1950-talets modernism. Uttrycksätten förnyades: ställningstaganden, delar av konversationer, pressmeddelanden, statistik, kataloger och bitar av andra verk bifogades i dikter. Betoningen blev vardagligare, och stadens bildspråk samt grovhet kom med i bilden. Saarikoskis samlingsverk Mitä tapahtuu todella? gav riktlinjer för den nya lyriken. Dikten var rastlös, rörlig och avslappnat talspråkligt, och verserna var utspridda längs sidorna. De starkaste politiska betoningarna i tidens lyrik representerades av Matti Rossi och Pentti Saaritsa. Saaritsa kallade den nya lyriken ”oren poesi” i Pablo Nerudas anda. Väinö Kirstinä var profeten för den mest experimentella poesin: den finländska dadaismen.

Även på den finlandssvenska sidan av lyriken strävade man att ta distans från modernisternas arv. Många poeter var även samhällsriktade; som exempel hörde Lars Huldén, Claes Andersson, Mauritz Nylund, Johan Mickwitz och Robert Alftan till gruppen som arbetade kring den radikala kulturtidningen FBT. Dikternas kritik mot samhället och politiska ställningstaganden var mer indirekta än på den finska sidan. – På 1960-talet gavs t.ex. Ulla-Lena Lundbergs debut diktsamling Utgångspunkt samt Henrik Tikkanens debut roman Hjältarna är döda ut. Tove Jansson debuterade som vuxen författare med självbiografin Bildhuggarens dotter. Till decenniets mest anmärkningsvärda verk hör även Marianne Alopaeus Mörkrets kärna.

Källor:
• Laitinen, Kai: Suomen kirjallisuuden historia. 1997.
• ”1960-luku kirjasotien vuosikymmen.” Jyväskylän yliopiston Koppa.
https://koppa.jyu.fi/avoimet/taiku/kirjallisuuden_aikajana/1900-luvun-suomalainen-kirjallisuus/1960-luku/1960-luku-kirjasotien-vuosikymmen. 14.6.2017.
• Varpio, Yrjö: Pohjantähden maa. 1999
• Äidinkieli: käsikirja. 1991

Marianne Alopaeus

Född: 09.10.1918, Ekenäs
Död: 10.11.2014, Helsingfors

Marianne Alopaeus hör till den krets av författare som på 1960- och 1970-talen gjorde uppror mot sin borgerliga uppväxtmiljö och kan betraktas som en föregångare till sjuttiotalsfeministerna, även om hennes grundsyn delvis var annorlunda. I samtliga sina romaner skildrar hon kvinnors sökande efter en personlig integritet.

Samtidigt är det värt att betona att Alopaeus stod främmande för 1970-talets feministiska uppvärdering av kvinnlighet och krav på kvinnosolidaritet. I intervjuer har Alopaeus gärna understrukit att i Mörkrets kärna (1965) vad Mirjam befriar sig ifrån inte är en könsroll utan snarare en klassroll.

Finlandssvenskheten ter sig som ”ett idyllreservat i Europas nordostligaste hörn”. Hon beklagar dessa landsmän som tydligen inte själva är medvetna om sin situation utan aningslöst trampar på i gamla hjulspår och hon har överhuvudtaget svårt att ens besöka hemlandet sedan hon flyttat. Särskilt svårt har hon för den finlandssvenska överklassen med dess kräftskivor och alla-känner-alla-mentalitet och dess aningslösa rasism.

Mörkrets kärna blev inte bara Marianne Alopaeus bästa roman utan också hennes sista. År 1971 utkom essäsamlingen Betraktelser kring en gräns i vilken hon redogör för sin intellektuella utveckling och framförallt för sin läsning som enligt hennes egen utsaga började tjugo år för sent men sträcker sig från Dostojevskij till Sven Lindqvist. Hon resonerar kring nazismen, förintelsen och förintelselitteraturen och med Paris som utsiktspunkt förklarar hon sin solidaritet med tidens radikala ungdom och tar återigen avstånd från konservativa värden som kyrklighet och fosterländskhet. Provokativt förkunnar hon sin förtjusning över att kunna passera gränsen till Sovjet och hon drömmer inte bara om Europas Förenta stater utan också om hela mänsklighetens.

Efter att 1974 ha ingått sitt andra äktenskap med det svenska hovrättsrådet och författaren Jan Hugo Michaël Gehlin kom Alopaeus att flytta till Stockholm där hon hade svårt att trivas och hennes sista essäsamling, Drabbad av Sverige (1983), är en produkt av denna vantrivsel: den är en tämligen entonig klagolåt över skattetryck, du-reform, språkligt förfall, amerikanisering och allmän likriktning.

Källor:
Mazzarella, Merete. Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen. 1985
"Sain roolin johon en mahdu": suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja / toimittanut Maria-Liisa Nevala, 1989
Biografiskt lexikon för Finland.
http://www.blf.fi/artikel.php?id=5579

Pentti Saarikoski

Född: 2.9.1937, Impilahti
Död: 24.8.1983, Joensuu

Pentti Saarikoski har hållit sin position som en av de mest intressanta finländska 1900-tals författarna.
Saarikoski steg under 1960-talet till poesins frontfigur. Han började sin karriär med sina brådmogna, melankoliska små dikter 1958. Han uppnådde snabbt ett rykte som var i samma grad med idrottare och schlager stjärnor. Saarikoski blev den nya poesins ”bad boy”.

I Saarikoskis verk förenas språklig talang för poesins formspråk och traditioner. Han studerade klassiska på Helsingfors normallyceum  och fortsatte sina studier på Helsingfors Universitet. År 1962 gav Saarikoski ut 1960-talets mest anmärkningsvärda poesisamling Mitä tapahtuu todella?. I den här, den femte samlingen beskriver Saarikoski världen realistiskt. Små och stora saker sker jämställt i verket, det privata och det samhälleliga varvas om varandra.

Samlingsverket Mitä tapahtuu todella? var experimentell även när det kom till typografin. Saarikoski försöker med hjälp av typografin ge en bild av hur kaotisk och delad världen är. Han använder material som är otypiskt för poesin som t.ex. tidningsrubriker, reklamer samt till och med skämt. Hans dikter splittras till skärvor och faller sönder till passager.

Saarikoski tog även del av det samhälleliga livet på 1960-talet, bl.a. genom kåserier i Ylioppilaslehti under pseudonymen Nenä. Vid sidan av sin poetkarriär var han även en produktiv och skicklig översättare, han översatte bl.a. Odyssén av Homeros, Sapfo, Platon, Aristoteles, Herakletos, Matteus evangeliet, Joyce (bl.a. Odysseus), Miller, Bellow, Calvino, Saligeri: av vilka det mest kända verket var Räddaren i nöden som han översatte år 1961.
Saarikoski blev flera gånger vårdad för alkoholism, t.ex. började han översätta James Joyce’ bok Odysseus på Kuppis mentalvårdsinstitut. Saarikoski bodde resten av sin tid i Sverige. På vägen till Finland sommaren 1983 fick han ett anfall och dog på Joensuus centralsjukhus. Saarikoski är begravd vid Heinävesi i Valamo klostrets kyrkogård. Saarikoski hade besökt klostret som icke-troende för att tänka och arbeta.

Källor: Pekka Tarkka: Suomen kansallisbiografia 8: s. 505-509, Kai Laitinen (Otava 1997): Suomen kirjallisuuden historia, Suomalaisia kirjailijoita 1500-luvulta nykypäivään (Otava 1994)

 

Sammanställd av Vasa stadsbibliotek, 2017.

Tillagd i Boksampo 31.10.2017 / Elina