Från samhälle till individ, vardag till natur – från språk som innehåll till språk som form

Tema
31.10.2017

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

På 80- och 90-talen stod de etablerade författarna Claes Andersson, Tomas Mikael Bäck, Bo Carpelan, Tua Forsström, Lars Huldén, Kurt Högnäs och Gösta Ågren för framträdande poetiska insatser. Carpelan och Huldén som föddes knappa tio år efter det att Finland blev självständigt debuterade som lyriker strax efter andra världskrigets slut respektive i slutet på 50-talet. De på 30-talet födda Högnäs och Ågren debuterade i mitten av 50-talet och Andersson i början på 60-talet. Bäck och Forsström föddes efter krigsslutet och debuterade i början på 70-talet.

 

Claes Andersson © Annika RauhalaDen samhällstillvände Claes Anderssons poesi hade under 1970-talet utvecklats i riktning traditionellare lyrik, utan att för den skull förlora det anderssonska tilltalet och intresset för större frågor. Men stridsberedskapen tonades ner och han gav allt mera svängrum för inre närkamper, med existentiellare och personligare spörsmål. Som han deklarerar i samlingen Under (det orwellska året 1984): ”Jag skriver ur min skymda del/Jag skriver min inre hud till blod, jag skriver mitt fasttejpade ansikte, katedralerna/i mina fingertoppar…”

 

 

 

Lars Huldén © Charlotta BouchtDär psykiatrikern Andersson intresserat sig för människan som kropp och själ och deras samspel, inbördes och med yttervärlden, gav språkforskaren Lars Huldén i sin diktning utrymme för lek med poetiska verktyg. Han var också en mästare på att skriva lyrik för enskilda och speciella tillfällen. Han reste inte bara i språken, utan också i verkligheter. Som exempel kan nämnas samlingen Resedikter (1987).
 

 

 

 

Kurt Högnäs © Sture RiissanenKurt Högnäs har liksom Huldén sysslat med språk i sitt yrkesliv. Men om man inte beaktar att han rört sig mellan diktformatet och prosalyriken, har han inte som Huldén lekt med olika lyriska uttryck, utan koncentrerat sig på att fullända sin egen poetiska röst. Under åren 1981-1985 gav han ut tre prosalyriska böcker, som blev något av ett genombrott. De blandade naturbetraktelser med kulturkritik, landskap som själstillstånd med satir.

 

 

 

 

Gösta Ågren © Studio PaschinskyGösta Ågren är litteraturvetare och utbildad filmregissör, vilket märks också i hans poesi. Verket Finlands svenska litteratur 1900-2012 kallar honom den ”store solitären inom efterkrigspoesin”. På den tiden då till och med poesi ansågs som litteratur värdig att tävla om Finlandiapriset, kom Ågren att få utmärkelsen för första delen i Järtrilogin (1988-1992). Han är delvis en påtagligt lokalt förankrad diktare, samtidigt som han i sin poesi gett sig i samspråk med andra tänkare i när och fjärran. Å ena sidan är han i filosofisk mening materialist, å andra sidan höjer han tankens flykt över materien. Det framträdande i hans lyriska arsenal är just paradoxen och överklivningen, som det framgår i Jär: ”Det finns ingen/tröst. Därför/behöver du den inte.”

 

 

Tua Forsström © Vidar LindqvistTua Forsström har inte i och för sig opponerat sig mot den äldre anderssonska generationen kring tidskriften FBT. Men i sitt poetiska universum har hon förenat arvet från det politiserade 60-talet med centrallyrik i traditionellare modernistisk tappning. Verktyg i hennes kartläggning av världens ytor och djup är resonerande dikter, collageteknik, abstrakta och konkreta vinklingar. Från och med Snöleopard (1987) har roll- och kortdikter smugit sig in i hennes fängslande författarskap.

 

 

 

 

 

Under 80-90-talen fortsatte vardagligheten att visa framklorna. Förutom bland flera av de ovan nämnda också hos en Solveig von Schoultz, en Ulla Olin och en Inga-Britt Wik. Men där de på 10-, 20- och 30-talet födda von Schoultz, Olin och Wiik fokuserade mer på innehåll skulle en betydligt yngre generation poeter i större eller mindre utsträckning intressera sig för språket i sig. Bland dessa språkmaterialister återfinns bland andra Agneta Enckell, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar och Ralf Andtbacka.

Tomas Mikael BäckMen också i det äldre gardet finns det en språkmaterialist, en avantgardist värd att lyfta fram. Tomas Mikael Bäck hör till Tua Forsströms ålderskategori och debuterade ungefär samtidigt. Bäck har nyfiket prövat olika stilar, varierande ingångar till poesin skiftande rum. I och med Regnljus och snö (1984)  tog språket som motiv och ämne för diktning allt mer rum, samtidigt som det fragmentiserades. Men liksom hos många av hans lyriska kolleger spelar musiken, i synnerhet klassisk, en roll som ledmotiv och stämningsangivning.

 

 

 

Bo Carpelan © Charlotta BouchtBo Carpelan som varit verksam som bibliotekarie på framträdande post har också erhållit ett Finlandiapris i litteratur. Men där Ågren fick sitt för en lyriksamling, erhöll Carpelan det för romanen Urwind (1993), samma år som priset begränsades till att enbart gälla skönlitteratur skriven på prosa. Liksom under alla årtionden under sin 65-åriga författarbana fortsatte han att skriva poesi också under 80-90-talen. Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984), År som löv (1989) och Namnet på tavlan Klee målade (1999) är inbördes olika, den sistnämnda är till exempel en samling prosadikter. Men den röda tråden är tiden, och rummet som tidens materialisation, teman som sist och slutligen skymtar hos samtliga poeter ovan, antingen de är traditionella lyriker eller språkmaterialister. För vad är språk om inte tid och rum, i synnerhet inom poesins fält.

 

Källor: Finlands svenska litteratur 1900-2012, red. Michel Ekman.

 

Sammanställd av bibliotekarie Kaj Lahtinen, Åbo stadsbibliotek (publicerad: 30.10.2017 Vaski-biblioteken)

Tillagd i Boksampo 31.10.2017 / Elina