Den finlandssvenska romanboomen under 2000-talet

Tema
1.12.2017

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Man kan som sagt lugnt konstatera att den finlandssvenska romanboomen från 1990-talet fortsatte med oförminskad kraft långt in på det nya årtusendet. Detta kan även betraktas s.a.s. resultatmässigt. Finlandiapriset tilldelades 2005 Bo Carpelan, 2006 Kjell Westö och 2012 Ulla-Lena Lundberg. Westö tilldelades även Nordiska rådets litteraturpris 2014, Robert Åsbacka var nominerad 2009, Erik Wahlström 2011 och Peter Sandström 2015. En handfull finlandssvenska författare har även nått internationell framgång. Trygve Söderling pekar på en viktig orsak till detta. ”Positionen i intersektionen mellan språket svenska och nationen Finland, som för de flesta fungerar marginaliserande, är för dessa tröskelförfattare förmånlig…” Deras böcker publiceras först av ett finlandssvenskt förlag och sedan i översättningar på finska och även av ett rikssvenskt förlag i Sverige. Dessa ofta samtidiga publiceringar, det s.k. ”treförlagssystemet”, leder ofta även till tysk- eller engelskspråkiga publiceringar.

Den finlandssvenska episka romanboomen med den psykologiska realismen som det centrala uttrycksmedlet har burits vidare först och främst av Lundberg, Westö och Lars Sund. Sund har fortsatt med att publicera i maklig takt. Lycklig liten ö (2007) är en allegorisk berättelse med invandrartema medan Tre systrar (2014) handlar om karg efterkrigstid i en liten hamnstad vid Bottenviken. Boken är första delen i en tänkt trilogi om Finland under 1900-talets senare hälft och i början av 2000-talet. Även Fredrik Lång har lösgjort sig från den antika världen och skrivit en bred historisk herrgårdsroman, Flickorna på Nappari (2013), som utspelar sig i förra sekelskiftets och det ryska förtryckets Finland. Erik Wahlström har i sin tur använt den biografiska romanens form för att gestalta Uno Cygnaeus’ (Den dansande prästen 2004), och J.L. Runebergs liv och leverne (Flugtämjaren 2010).

Trots dessa bedrifter kan man dock säga att den episka boomen har avmattat något på 2000-talet och att den finlandssvenska romanformen har blivit mera komplex genom genreförnyare och mångsidiga berättare så som Pirkko Lindberg, Robert Åsbacka, Monika Fagerholm, Peter Sandström, Johanna Holmström, Sanna Tahvanainen, Malin Kivelä, Philip Teir, Marcus Prest, Kaj Korkea-aho, Hannele Mikaela Taivassalo och Sara Razai.

Samtidigt med de ungas frammarsch fortsatte den finlandssvenska litteraturens grand old man, Bo Carpelan, med att odla sitt lyriska romanbygge långt in på det nya millenniet. Berg utkom 2005, Barndom 2007 och Blad ur höstens arkiv 2011. Gemensamt för dessa senare verk är enligt Michel Ekman att ordet förs av en marginaliserad betraktare med främlingskap inför det han ser omkring sig och ett melankoliskt känsloläge. Claes Andersson för sin del fick äntligen tid till prosaskrivande med tre uppmärksammade mer eller mindre självbiografiska romaner: Salto mortale (2006), Ottos liv (2011) och Stilla dagar i Mejlans (2016). Även den gamla kvinno- och fredskämpen Birgitta Boucht gjorde en lyckad återkomst till romanen med Tusenblad. En kvinna som snubblar (2011) och Dånet i ett ensamt öra (2016).

 

Monika Fagerholm © Ida PimenoffMonika Fagerholm

Fagerholms genombrottsroman Underbara kvinnor vid vatten (1994) handlar om det moderna sextiotalet med fenomen som twist och regnbågsdrinkar; enligt Ekman en förfeministisk vision av Friheten uppfattad som glamour. Genreförnyaren Fagerholm avlägsnar sig från den psykologiserande realismen med postmoderna verktyg som repetition, variation och igenkännande. Detta reflekterande förhållningsätt till romanformen fortsätter i Diva. En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden) (1998), så som undertiteln ger prov på. Själva historien handlar om en 13-årig superhjältinnas uppväxt i en förort på 1970-talet och romanen är helt och hållet hennes språk. Ekman summerar att ”frågorna om de unga kvinnornas rätt att tala och ta plats förblir öppna men oavvisliga, romanen slutar i en anda av samtidigt triumf och tragedi”.  Den omfångsrika dubbelromanen Den amerikanska flickan (2004) och Glitterscen. Och flickan hon går i dansen med röda gullband (2009) sträcker sig från 1960-talets slut till idag. Huvudintrigen följer två flickors uppväxt; hur de upptäcker vänskapen och varandra och i sina lekar återskapar den amerikanska flickans öde, vilket enligt Ekman blir en fingervisning om deras egen framtid. Som Glitterscens undertitel antyder delar romanerna folkvisans inriktning på det arketypiskas upprepning. Ekman konstaterar slutligen att av Divas förförande ironiska språk finns inget kvar utan idiomet är nu mörkt, ödesdigert, men inte mindre suggestivt för det. Lola upochner (2012) är en kuslig mordhistoria placerad i småstadens trånga rum; en thriller som dock leker med genrens klichéer.

 

Kjell Westö © MARICA ROSENGÅRDKjell Westö

Drakarna över Helsingfors (1996) skärskådar ”finansvalparnas” generation och 80-tals bubblan. Enligt Ekman är det en känsligt melankolisk familjeskildring och en satiriskt realistisk tidsstudie. Karakteriseringen kan nog sägas gälla för nästan alla Westös romaner, kanske med undantag av Lang (2002). I Vådan av att vara Skrake (2000) är fokusen åter på Helsingfors’ närhistoria, nu i den östliga delen av staden. Den sociala miljön är modestare än i den föregående romanen med inslag även av den finlandssvenska arbetarklassens leverne i huvudstaden. Finlandiaprisromanen Där vi en gång gått (2006) är en bred episk skildring av Helsingfors under 1900-talets början med fokus på inbördeskriget och berättad ur olika klassperspektiv. I Gå inte ensam ut i natten (2009) är tidsmarkören flyttad till 60-talet. Tre ungdomar ur olika samhällsskikt bildar en popgrupp som nästan lyckas slå igenom med låten ”Gå inte ensam ut i natten”. Från drömmar till genombrott till sammanbrott sammanfattar Ekman och pekar på nostalgin och den melankoliska tillbakablicken samt den historiska detaljtrogenheten som Westös specifika varumärken. Hägring 38 (2013) fortsätter i thrillerform teman i Helsingforsromanerna, speciellt dem i Där vi en gång gått. Den svavelgula himlen (2017) är ännu en Helsingforshistoria om två familjer ur olika samhällsskikt. Den omspänner det solblekta 60-talet fram till våra problemfyllda dagar.

 

Robert Åsbacka © Cata PortinRobert Åsbacka

Åsbackas debutroman, Döbelns gränd (2000) är ett porträtt av småstaden Nykarleby medan de följande böckerna, Fallstudie (2004) och Kring torget i Skoghall (2006), tilldrar sig i Sverige. Maktutövning i form av våld, mobbning och kvinnomisshandel är Åsbackas centrala teman. Därtill utgör ofta konsten och beskrivningar av verkliga konstprojekt ett främmandegörande och befriande element gentemot det vardagliga och våldsamma livet. Detta kanske tydligast i den till Finlandiapriset nominerade Orgelbyggaren (2008) där en gammal manlig protagonist ingriper i ett mobbningsfall, tar skada och slutligen dör men hinner finna tröst i Buxtehudes kantat Membra Jesu Nostri och Becketts Happy Days. Samlaren (2012) handlar återigen om våldet i en ung människas liv men också om samlandet som besatthet och passion. Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut (2013) är en självbiografisk betraktelse om kampkonst och skrivande och möten med olika människor.

 

Hannele Mikaela Taivassalo © Cata PortinHannele Mikaela Taivassalo

Efter novellsamlingen Kärlek kärlek, hurra hurra (2005) romandebuterade Taivassalo med den ”neoskräckromantiska” Fem knivar hade Andrej Krapl (Runebergspriset 2008). Runebergsprisjuryn motivation lydde: ”Taivassalos roman är en ung kvinnas odyssé som glatt vinkar farväl åt såväl kraven på realism som psykologisk trovärdighet, och där verkligheten visar upp sig på en gång absurd och ödesdiger”. Förutom prosa skriver Taivassalo både lyrik och dramatik vilket syns i hennes romanspråk. I Åh, kom och se här (2010) är en berättelse om kärlek, lust och död på ett kryssningsfartyg på Östersjön. Men den är skriven med s.a.s. postmoderna verktyg: parallella handlingar, cirkulär utveckling, genreblandningar och intertextuella skikt. Svulten (2103) är en roman om Jorunn Själfhämnd, den sista desperat ensamma vampyren på jorden, som härjar på Helsingfors’ gator. In transit (2016) handlar om människor som har rest i världen och återvänt till hembyn. Det är en roman om att längta bort från det trånga rummet, om att sätta sig i rörelse, om att förverkliga sina drömmar någon annanstans.

 

 

Kaj Korkea-aho © Pekka HolmströmKaj Korkea-aho

Korke-aho är en mångsidig skribent och av de mest lästa svenskspråkiga författarna i Finland. Se till mig som liten är (2009) handlar om unga människors första kärlek men också om förträngda minnen och skuldkänslor i den tröga religiösa omgivningen. Gräset är mörkare på andra sidan (2012) berättar om ett pojkgängs uppväxthistoria och en ung flickas tragiska död i en bilolycka. Romanen innehåller skräckelement och formar sig till en uppgörelse med våldets och den trångsynta religiositetens traditioner på den österbottniska landsbygden.  Onda boken (2016) tar plats i studentvärlden i Åbo. Det finns psykisk illamående, obesvarad kärlek och mitt i allt detta sprider en ond bok skräck och förödelse bland Akademins litteraturstudenter. Trots det tragiska upplägget saknar boken inte komiska dimensioner

 

Novellens uppgång – från noveller till romaner

 

Johan Bargum © Irmeli JungMånga av de ovannämnda författarna har bidragit till att göra novellen till en levande genre under de senaste decennierna; så även Westö och Fagerholm. Johan Bargum hör till de författare som medvetet har utvecklat novellistiken i t.ex. Husdjur (1986), Charlie boy (1995) och Avsked (2003). Noveller 1965-2015 är en ett urval av hans bästa noveller från fem årtionden. Många av novellerna handlar om problematiska parförhållanden och återkommande avskeden och oftast inte utan absurda vändningar. Bargum har även skrivit kriminalfiktion och i kortromanen Seglats i september (2011) kombinerar han fyndigt kriminalromanens och novellens uttrycksmedel.

 

 

Kjell Lindblad © Charlotta BouchtEfter sin kritikerrosade debutsamling Före sömnen (1984) har Kjell Lindblad gett ut två novellsamlingar och tre romaner. Han använder sig av sagans och fantasins logik vilket placerar novellerna utom räckhåll för realistiska tolkningar. Detta syns speciellt i kortromanen Aftonbarn (1991) som enligt Ekman kännetecknas av barndomens atavistiska skräckstämningar. Den nyaste romanen, 8.2. (2013), företräder det självbiografiska stråket av hans författarskap. Det är både en släkthistoria och en uppriktig blottläggning av hans liv med ett gravt alkoholmissbruk.

 

 

Susanne Ringell © Anders LarssonÄven Susanne Ringells noveller i Det förlovade barnet (1993) och Åtta kroppar (1998) utspelar sig ofta i barndomens intensiva rum. Senare har Ringell nära nog systematiskt utforskat kortprosans möjligheter i de absurda karaktärsbilderna i Av blygsel blev Adele fet (2000) och i den stramt huggna kortromanen Katt begraven (2003) till den prosalyriska Ryggens nymåne (2009). Tematiken kretsar enligt Ekman ofta kring kvinnlighet, kroppslighet, fertilitet i vid mening samtidigt som hon har en skarp och humoristisk blick för det karakteristiska hos såväl personer, miljöer som idiom. I hennes senare produktion märks samlingarna Vattnen (2010), Tärnornas station (2014) och God morgon (2017).

 

Peter SandströmPeter Sandström har både i sina noveller och romaner undersökt den finska mannens problem och våldsbenägenhet vilka ofta knyts an till en näranalys av familjerelationer. Plebejerna utkom 1998 och Syster Måne 2001. I Till dig som saknas (2012) står den känsliga skildringen av relationen mellan söner och mödrar i förgrunden. I sina romaner lyckas Sandström med att i en längre form behandla samma teman i samma miljöer, Österbotten och Åbo, som i novellerna. Transparente blanche (2014) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och Laudatur (2016) till Finlandiapriset.

 

 

 

Zinaida Lindén © Janne AaltonenZinaida Lindén är född i Ryssland men bor i Åbo och skriver på svenska. Temat för hennes författarskap är rotlöshet och de existentiella utmaningar som immigrantlivet för med sig. Överstinnan och syntetisatorn utkom 1996 och Scheherazades sanna historier 2000. Lindanserskan (2008) handlar om relationer mellan ryska kvinnor och finska män. Gemensamt för personerna i den nyaste samlingen, Valenciana (2016), är att de förhåller sig till någon form av katastrof.  I två romaner, I väntan på en jordbävning (2004) och Takakirves-Tokio (2007) behandlas Sovjetväldets långsamma sammanbrott genom huvudpersonen Ivan Demidov, före detta sovjetisk tyngdlyftare och senare japaniserad sumobrottare.

 

Johanna Holmström © Cata PortinÄven Johanna Holmström började sin karriär med novellsamlingar, Inlåst och andra noveller (2003), Tvåsamhet (2005) och Camera Obscura (2009). I dem finns enligt Ekman en civilisationskritisk ådra i och med att hennes alienerade gestalter ägnar sig åt ekologiska överväganden och även våldsam kamp mot exploatering av naturen. Utmärkande för Holmström är förmågan att skapa en oförklarlig och kuslig underliggande spänning i berättelserna. Holmström har också skrivit fyra mycket uppmärksammade romaner: Ur din längtan (2007), Asfaltänglar (2012), Hush baby (2015) och Själarnas ö (2017).

 

 

Emma Juslin © Cata PortinMed tre kortromaner, På barrikader av glas (2006), Frida och Frida (2007) och Ensamma tillsammans (2009) har Emma Juslin hittat sitt eget uttryckssätt. Böckerna handlar om unga kvinnor på väg in i vuxenlivet. Hennes författarskap kännetecknas enligt Ekman dels av skickligheten som berättare, där identifikation och distans, känsla och ironi vägs mot varandra, dels det rika och behärskade språket.

 

Philip TheirPhilip Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort (2011) handlar om inte mera så unga människors strävan att hitta mening i livet. Det är en underhållande och satirisk beskrivning av den västerländska medelklassen vare sig den befinner sig i Helsingfors, Barcelona eller Seattle. Debutromanen Vinterkriget (2013) fortsätter på samma spår. En helsingforsisk medelklassfamiljs liv vänds upp och ner under en vinter. Boken har översatts till många språk och fått internationell uppmärksamhet. I Så här upphör världen (2017) fokuseras en familjs sommarvistelse på stugan i Österbotten. Det uppstår sprickor i familjelivet och tillvaron kompliceras ytterligare av möten med människor som tror på att världen snart kommer att upphöra.

 

Källor: Finlands svenska litteratur 1900-2012, red. Michel Ekman

 

Sammanställd av bibliotekarie Kaj Lahtinen, Åbo stadsbibliotek (publicerad: 28.11.2017 Vaski-biblioteken)

Tillagd i Boksampo 1.12.2017 / Elina