Gäddnäs, Katarina

Jag har skrivit så länge jag kan minnas, redan innan jag kunde skriva så dikterade jag sagor och reseberättelser för min farmor som snällt skrev ner dem och sydde ihop pappren på sin trampsymaskin. Min farmor skrev dagsverser när folk fyllde år och kom och hämtade mig från skolan med en rosa basker nertryckt över sitt hårdpermanentade hår. Jag både skämdes och var oerhört stolt över henne. Hon hade varit Korrespondent i sin gröna ungdom. När jag hade växtvärk så fick jag krypa ner hos henne i bäddsoffan. Hon masserade benen och berättade historier. Jag lärde mig tidigt att kropp och språk hör ihop och hon inpräntade i mig att ingen kan ta mina tankar eller ord ifrån mig. Orden vi får höra formar oss, liksom orden vi själva använder.

På hösten i årskurs ett skulle vi skriva juldikter. Jag skrev min första dikt:

"Vintern är så vacker
snön den faller mjuk
alla barn är glada
för snart så är det jul"

Min lärarinna slog ihop händerna och sade "Men Katarina du är ju en riktig, liten poet", sedan dess har jag varit det och värmen i maggropen finns kvar. På Finströms kommunalbibliotek fanns det ungefär två hyllmeter diktsamlingar. Jag minns att jag blev lite nerslagen över att det fanns så där många diktböcker redan. Jag samlade mina egna mellan sidenpärmarna i en liten kinesisk anteckningsbok. Den har jag kvar, fulltecknad med tonårsmörka, alienerade deppardikter, tafatta kärleksdikter, arga förödmjukelsedikter och många andra.

Jag läste teologi i Åbo och så tvärsäker och "klok" som jag var som 20-åring blir jag nog aldrig igen. Jag har börjat tvivla på orden, om de verkligen kan bära ett innehåll från mig till dig eller om det bara är vackra kulisser som vi håller upp framför varandra.
Den Gud jag lever i, är en gud bortom orden, bortom våra föreställningar. Ändå är det mitt ansvar att försöka skriva och formulera, omformulera, stryka och stryka mera.

Jag tror trots allt på berättelsen. Varje människa är en berättelse och del av en större berättelse. Så mycket i vår tid är snuttifierat, spår och fragment. Jag tror vi behöver berättelser. Därför försöker jag nu efter tre lyriksamlingar att skriva prosa. Det är svårt. Jag vet inte om jag kan, men jag försöker.

Det är omöjligt att svara på varför jag skriver. Det är lika bra att inte veta. Det är nästan lika svårt att berätta om vad jag skriver. Det behövs mycket distans.

Jag vet i alla fall att jag skriver mycket om kön. Därför att jag tycker det är svårt att få vara människa. Jag vill definiera mig själv, inte klistras in i någon stereotyp könsroll. Jag är feminist därför att jag är humanist.
Jag tycker det är livsviktigt att upprätta människan i en snabb, ytlig och människoförnedrande tid.

SMAKSAKER:

Oförglömliga konstupplevelser:
Som riktigt liten satt jag med och lyssnade när mamma och pappa hade körövning. Det är konstigt att en liten unge kunde sitta så stilla, timme efter timme. Sedan dess hyser jag en mycket stor kärlek till kyrkorummet, Palestrina och Bach.
En annan avgörande upplevelse var när jag i tonåren såg Annika Miiros som Edith Piaf på Wasa svenska teater och samma vecka fick ett gammalt tummat exemplar av Edith Södergrans samlade dikter.

Några kära platser:
Ingen annan plats i världen är mig så kär som vilda, vackra Kökar, det skulle eventuellt vara meditationskudden en god sittning eller i ett tillstånd av flöde vid datorn.

Två fascinerande historiska personer: Drottning Kristina och Jeanne D'Arc

En fascinerande tidsepok: renässansen

Saker och fenomen som väcker irritation: religiös och politisk fanatism, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, dödsstraff, tortyr, trafficing och barnpornografi, homofobi, inskränkthet och allmänt gardinkikande.

Biografiska uppgifter

Katarina Gäddnäs född 1970 i Finström på Åland och hon och hennes familj bor för närvarande på Kökar. I början av 1990-talet studerade hon teologi vid Åbo Akademi, senare har hon arbetat som lärare och som journalist. Sitt journalistiska skrivande har hon kvar vid sidan av sitt lyriska författarskap. Katarina Gäddnäs har också en självklar scenpondus och hon är ofta anlitad som presentatör och programledare vid större litterära begivenheter i Sverige och Finland. Kvinnans liv och utveckling är ett motiv som återkommit i alla hennes diktsamlingar. Det avtecknar sig mot den moderna vardagen, men också mot traditionen, folkloren och naturen. Katarina Gäddnäs bildspråk är flödigt och intensivt, särskilt konsekvent och laddat är det i Venuspassagen (2005), där Andrées ballongfärd till Nordpolen bildar dramatisk klangbotten. I den nyaste samlingen Vitbok (2007) flätar hon samman en träffsäker nutidskritik med ett speciellt beaktande av individen – på ett sätt som för tankarna till Lars Huldén. Katarina Gäddnäs har också medverkat i antologin Rapport från Planet Mamma som utkom 2004; tillsammans med fotografen Gabriella Nordlund har hon sammanställt Ytterst (2005), en detaljerad och kärleksfull beskrivning av samhället Kökar.

Läscentrum

Föräldrar: Grundskollärare Kerstin (f. Carlsson) och Paul Gäddnäs

Övrig verksamhet: Har arbetat som ungdomsledare, blombutiksbiträde, forskningsbiträde, religionslärare, lektor i modersmål, journalist och ledarskribent på Nya Åland, kulturproducent, konferencier och programvärd bl.a. på Mariehamns litteraturdagar, Bok & Bibliotek i Göteborg och Bokmässan i Helsingfors.

studier i teologi vid Åbo Akademi 1989-94

Brons på 600 meter i Åländska skolmästerskapen i friidrott 1980.

intressen : att vandra, läsa, skriva brev och samtala, skärgårdsliv, kryddodling, zen, kristen mystik, barock - och renässansmusik, formgivning.