Boucht, Birgitta

Tur att du inte brann upp, sade min mamma. Nu är det slut på de här konsterna!
Svart av sot låg jag i sängen. Det luktade rök i rummet. Ovanför mitt barnsliga huvud hängde de förkolnade resterna av en grå yllesocka som jag dragit över glödlampan för att förhindra dess klara sken att lysa ut under dörrspringan. Jag var strängt förbjuden att läsa böcker på natten.

Märkte du inte att det brann? undrade mamma medan hon öppnade fönstren för att utplåna den vedervärdiga stanken.
Nej. Jag märkte inte att strumpan blev hetare och hetare, att den luktade, att den sände ner sotflagor i mitt ansikte, att den slutligen brann upp och skulle ha tänt eld på hela rummet om inte mamma ingripit. Jag märkte ingenting. Jag läste.

Jag läste Mezz Mezzrows Dans till svart pipa som jag möjligtvis var för ung för att förstå men just därför så oändligt gripen av. För första gången i mitt liv var jag inne i en process som inte kunde avbrytas. Jag måste läsa. Jag måste vända blad efter blad, oavsett vad klockan var. Jag måste få veta hur det gick.

Texter kan brinna och sätta eld på omgivningen. De kan också svalka, ge oumbärlig kunskap, rädda liv. Aldrig glömmer jag historien om mannen som gick för att pilka på isen, med sparkstötting, tunga kläder, fiskedon. Isen gav vika och mannen sjönk. Under isen när han kämpade för att hitta hålet att ta sig upp igenom kom han ihåg födelsedagspresenten av sin svärdotter till 60-årsdagen. Sonetter av Lars Gustafsson. Svåra texter för en man som inte var van att läsa dikter. Men han hade läst dem för svärdotterns skull. Nu återkom en av dem i blixtbelysning och instruerade honom tydligt och klart: Orientera mot det mörka, bort från ljuset. Tvärtemot sin instinkt simmade han mot mörkret och fann öppningen i isen.

Det behöver inte vara dikt. Det behöver inte ens vara ett skönlitterärt mästerverk. Det kan vara Worrals-böcker. Jag vet inte hur många jag läste som barn. Jag läste över femtio Biggles-böcker som jag noggrant skrev upp i ett häfte, men Worrals, som var hans kvinnliga motsvarighet stridsflygare i brittiska flygvapnet också hon skapad av samma kapten W.E. Johns, var inte lika känd. Stridsflygare, spion, rebell, aderton år gammal, djärv, uppkäftig, egensinnig, klok blev hon min idol.

Jag glömde henne med åren. Tills hon en dag dök upp vid min sida just när hon som bäst behövdes. Det var i Bagdad i slutet av 1980-talet. Jag hade arresterats på öppen gata misstänkt för spionfotografering. Jag var ensam och verkligt illa ute. Jag stod omgiven av beväpnad milis och polis i stekande hetta i Bagdads security center och undrade febrilt vad jag skulle göra. Då började hon viska i mitt öra.
Bluffa, väste hon. Tappa inte fattningen. Bry dig inte om männen som sitter på taken och riktar sina vapen mot dig. Prata på bara på engelska. Ge dig inte. Ge inte ifrån dig passet eller kameran. Prata om dina barn.
Jag lydde Worrals. Jag pratade mig ur min belägenhet, grät på rätta ställen, bluffade en säkerhet jag alls inte kände. Efter en timmes intensivt nervkrig bad polisen om ursäkt och lät mig gå.

Mitt ungdomliga förhållande till läsning var eldfängt och passionerat. Men ännu finare än att läsa var det förstås att skriva böcker. Jag var tolv år när jag bestämde mig för att skriva en roman. Min bror hade en skrivmaskin av märket Hermes Baby som jag fick låna när han var borta. Den doftade nikotin och var fylld av tobaksflagor. Jag kände mig som en riktig författare när jag hukade över dess tangenter.

Jag är på väg ner mot stranden. Varför? Jag vet det inte själv. Hur har jag kommit hit? Varför? Varför är min hjärna så tung? Varför är allt så mörkt? Så inledde jag romanen om den fiktiva Saga Brita Hellström från Åbo, den åttioåriga kvinna vars liv jag föresatt mig att skildra från början till slut. Hon var författare och hade underliga idéer. Hon var illa omtyckt.
Boken blev aldrig färdig. Jag fick annat att tänka på när jag blev tonåring.

Jag sändes till det innersta Finland ett sommarlov när jag var barn för att lära mig tala finska. Jag kom tillbaka stum. Orden försvann eller upplöste sig. Ljuden kom inte ut.
Där fanns en stor svart hund som hette Miksi. Jag var rädd för den. En stor främmande människa ropade: Miksi - ei saa kiusata Birgittaa!

Varför får jag inte reta Birgitta? tänker hunden och hoppar.

Den visste inte att den då gjorde mig till författare. De sk. lättlästa böcker, LL-böcker, som jag skrivit för dem som förlorat eller aldrig haft ett språk, för handikappade, utvecklingsstörda, rädda, ensamma människor, de böckerna fick sin början när jag själv kämpade med språket och tystnaden, när det enda ord jag kom ihåg var Miksi och det betydde stor svart hund.

Birgitta Boucht