Den sjunde natten

Familjen i »Den sjunde natten» har tre medlemmar: fadern, modern och en son i tjugoårsåldern. Man kan säga att sonen - Henry - är romanens egentliga huvudperson, den människa kring vilken dramat bygger och slutets frågor ställs. Han är utan i yttre mening effektiva eller attraktiva egenskaper, lever utan kontakt med sina föräldrar i en håglöshet som på en gång är typisk för hans ålder och för den tid han lever i. Hans studier flyter bort för honom och hans fysiska oro tillfredsställs bristfälligt i en förbindelse med en flicka som är honom hängiven men som han själv snarast känner motvilja för. Henrys öde är att gå under, trots att det inte varit nödvändigt. Eftersom han besitter en styrka, ett frö till en sorts andlig dimension, som han dock själv hjälper omgivningen att smula sönder, i sin iver att anamma det moderna tänkandet.
I den äldre generationen visar bilden mera entydigt på kris och upplösning. Man och hustru har glidit ifrån varandra och accepterar det som normalt. Söker sig nya föremål för förverkligandet av sig själva och sina drömmar, ympade med bland annat sexualitetstro. Men båda saknar förutsättningar för något slag av självförverkligande. I stället utarmar de så småningom allt ohjälpligare sig själva och sina villkor.
Detta är gestaltat med kraft och insikt av en författarinna som vet mycket om människor och som hela tiden finns bakom romanens skeende med sin medkänsla. Eva Dahlbeck spelar i »Den sjunde natten» på ett större register än tidigare och vinner i sin framställning alltmer konkretion.

(baksidestext)