Hilde

Den Hilde Wangel vi först får möta i Klas Östergrens nya roman verkar leva ett synnerligt kontrollerat och sunt liv. Det är tjugotal. Hilde arbetar på en resebyrå i Berlin, som ska få tyskarna att vilja semestra i de norska fjällen, och är helt kongenial med de äppelkindade affischerna. Så varför blir hon plötsligt förlamad av panikångest? I sin nöd vänder hon sig till en nervläkare, som i sin tur hänvisar henne till den nya tidens analytiker, och här börjar hon berätta: om moderns död, om styvmoderns märkliga mörkersidor och längtan ut till havet, om den av henne beundrade byggmästaren som trängde in henne i ett hörn när hon fortfarande var en flicka, om hur hon långt senare sökte upp honom, eggade upp honom och störtade honom i fördärvet. Allt på ett märkligt sätt sammanfattat i en servis från England, en till synes oskuldsfull pastoral i blåvitt porslin där herden och herdinnan i tallrikens mitt vid en närmare inspektion verkar inblandade i något mycket mer olycksbådande än vad man först anar.