Kahlil, den eldfödda

9-12 år. "Jag kommer ihåg hur jag sprang omkring och lekte. Ibland när det varit som mörkast och mest outhärdligt, då har jag tänkt på de lekarna och skratten som jag var uppfylld av, och då har jag kunnat stå ut med ännu en dag. Efterhand har just de vackra minnena bleknat och det enda minnet som står högt över alla andra är det minnet när de lämnade mig. De som var mina föräldrar. De lämnade mig och fick pengar i utbyte. Jag var sju år då. Inte förstod jag vad jag skulle vara med om. Det var nog tur för annars hade jag dött där i det ögonblicket när jag såg dem försvinna bort från det hus som för all tid skulle bli mitt hem. Hem. Kunde jag kalla en plats för hem där jag bara hade upplevt rädsla och smärta? Kunde jag säga att jag hade ett hem ens när jag aldrig upplevt trygghet där? När det inte fanns en enda som på riktigt brydde sig om mig. Inte förrän alla trodde jag var död. Det var under mitt tionde levnadsår som det hände. En tidig morgon. Jag var sårad. Skadad. Men då visste jag inte vad jag vet nu. Att det går att födas på nytt i en matta..."