Landskap i betong

Jakov Linds värld är en helt originell sammanbyggnad av skräckkammare och Lustiga huset. Ohyggligheter, som knappast överträffas i litteraturen men möjligen av verkligheten, växlar med en humor som det vore fel att kalla svart, eftersom den plötsligt bryter upp svärtan med ett bisarrt-muntert ljus. Om sina berättelser har Lind sagt: "Det finns inga fakta i dem, men de är faktiska." Och eftersom tillvaron faktiskt är sammansatt på det sätt som Lind skildrar, så är han, genom att hålla isär ytterligheterna, lika mycket realist som de, som legerar dem i "svart humor".

Landskap i betong är en fabel - en Shakespeare-tragedi som kasperteater har det sagts - om underofficeren Bachmanns kringiranden i Europa under andra världskriget. Han är en "pedantisk grobian", ett naivt kraftmonster bortom gott och ont, en mycket annorlunda Soldat Svejk eller Don Quijote. Sökande efter sitt regemente, som gick ner sig i gyttjan vid Vorosjenko, sinnessjukförklarad, alltför ohygglig även för nazisterna men samtidigt på något sätt oskuldsfull, kommer han småningom till Narvik, där en quisling utnyttjar honom för ett fruktansvärt blodbad. Återkommen till Tyskland upplever han sig verkligen som sinnessjuk men då visar det sig att sjukförklaringen varit ett misstag, en ironisk vändning, vars följder blir en kulmination av det makabert "faktiska".
"Landskap i betong" är en ohygglig bok och det är inte något sentimentalt försök att mildra detta omdöme om man säger att dess inre drivkraft är en medkänsla med människans omänsklighet: dess bild av henne är "nästan lika allvarlig som verkligheten".

(baksidestext)