I väntan på en jordbävning

Det förtroende jag kände för Demidov var av samma sort som småbarn känner för stora och starka varelser – elefanter, gamla träd.
Han suckade.
"Själv fick jag bryta ned mig själv, bryta ned tusen gånger, för att bli den jag är. Också fysiskt."
Genom hans tättåtsittande tröja kunde man skönja muskler också på de ställen där vanliga dödliga inte har några.
Som i en anatomibok, tänkte jag.
Han fångade min blick.
"Titta på bara! Jag är van. Jag har inga hämningar. Många tittar. Också ni… gjorde det, på perrongen i Moskva."
De senaste orden uttalade han med en likgiltighet av en man vars hela liv varit koncentrerat på hans fysiska hölje.
"Jag är min egen kropps eviga fånge", fortsatte han i samma distanserade ton. "Min kropp är min livstidsdom. Jag kommer aldrig att bli frigiven. Känn på mina muskler - det är ett fängelse av kött, senor, blod, anabola steroider, sömnpiller, antidepressanter, svett, outlevda lustar, förhöjt blodtryck, nålstick, brännskador och eksem. Jag växte upp i det fängelset -utvecklades, slogs, drack te, deppade, förälskade mig, gnisslade tänder och spelade gitarr. Jag minns inte vem jag var före denna min dom. Var jag kanske en lugn pilt med uppmärksamma ögon? Eller en bråkig spoling med uppnäsa? Min kropp är mitt minne. Mitt enda minne."
"Men… man säger ju: en sund själ i en sund kropp", sade jag, förvånad över hans bittra monolog.
"Professionella idrottsmän är sällan helt friska," svarade han. "Tyngdlyftare har två stora fiender: övervikt och förhöjt blodtryck. Unga killar kan få problem med sin skelettbyggnad: skelettet växer inte som det ska. Sådant som plattfothet och dövhet är bara småsaker… "
För att vara tyndlyftare var han vältalig.
"Vad har ni för utbildning?" frågade jag.
"Ut-bild-ning?" upprepade han sarkastiskt.
Åter kände jag mig som ett futtigt intellektuellt samhällsskikt bredvid en mäktig man av folket.
"Ingen alls! Rättskrivningen har jag fortfarande problem med. Fastän jag har läst mycket. Jag var en riktig bokmal, medan jag bodde i internatskolan, i er hemstad."
Han tystnade. Antagligen kände han samma klassfrämlingskap som jag.
"Vill ni kanske smaka på japanska sötsaker?" frågade han försonande. "Jag kan gå och hämta. Men… kanske ni är trött och vill gå och lägga er?"
"Ni vill att jag ska lämna er?"
"Nej, det sa jag inte", svarade han utan att stämma in i min skämtsamma ton. "Det känns fint att stå bredvid er… och tala ryska. Precis som jag har ni länge bott utomlands. Jag skulle kunna prata med er ända till gryningen."
"Då stannar jag väl. Jag kan inte sova på tåg. Ta hit era japanska läckerheter", sade jag.
Och tillade av någon anledning det mest banala man kunde tänka sig:
"Men då måste ni berätta allting om er själv!"
"Allting?"
Han såg på mig med ett avväpnande uttryck, som en skolpojke som fått en alldeles för svår uppgift.
"Nej bevars, det var ett skämt!" skyndade jag mig att säga. "Vi kan stå bredvid varandra och titta i fönstret. Tycker ni om att stå och titta på stugor som rusar förbi?"
"Ja, det gör jag", svarade han mjukt.
I detta ögonblick var hans leende helt normalt.
... Medan jag väntade på att han skulle hämta japanska godsaker (det visade sig att han också hade med sig japanskt öl av märket Kirin) satte jag mig på en utfällbar sits i korridoren och tänkte.
När jag var ung talade jag ofta med tillfälliga reskamrater.
Plötsligt mindes jag - så klart att det gjorde ont - den sårade unge soldat som jag träffade på ett tåg från Brest till Leningrad i augusti åttioåtta. Han hade just kommit tillbaka från Afghanistan.
Det var ett dagtåg. Vi pratade oavbrutet. Ofta upprepade han: "Det här får du inte berätta för någon, våra befälhavare har förbjudit oss!" Det han berättade var skrämmande, mörkt och obegripligt. Vi stod än på den lilla plattformen mellan vagnarna, än i korridoren, men inte i kupén. Där härskade hans onyktre kamrat som vid åsynen av mig också ville prata - dock inte utan att vissa illa dolda förhoppningar lyste igenom, men den där sårade hade inga sådana förhoppningar, fastän han följde mig ända hem i Leningrad och gav sitt telefonnummer när vi skildes.
Jag minns den där fräknige killen i militäruniform - jag skulle kunna känna igen honom än idag, men vad han berättade glömde jag helt och hållet. Då, i augusti åttioåtta, kunde jag ju inte veta att jag bara två år senare skulle bli uppryckt med rötterna ur mitt vanliga, ryska, sovjetiska liv, för att i ett huj, såsom med en tidsmaskin, förflyttas till en annan epok, en annan dimension, ett annat språk. Jag visste inte hur kära de plötsligt skulle te sig för mig, dessa halvglömda reskamrater: Brest – Leningrad, Leningrad – Simferopol, Kiev – Moskva… Jag visste inte hur gott det skulle smaka i mitt minne - det te för tre kopek glaset som jag druckit tillsammans med dem. Jag hade inte ännu lärt mig att lida, jag skrev kärlekslyrik och anade inte ens att jag en dag skulle skriva prosa.
"Vår Herre sade: bikta er för varandra!" sade Demidov när han uppenbarade sig i halvmörkret.
"Vill ni verkligen att jag ska berätta allt om mig själv?"