Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.

Axel

Typ

romaner

Upphovsman

Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Pärmbild
Pärmbild
Olika pärmbilder visas stora om du pekar eller klickar på den lilla bilden.

Beskrivning

Axel Carpelan (1858—1919) var Jean Sibelius vän, ateljékritiker och inspiratör. Då Axel dog skrev Sibelius ”För vem skall jag nu komponera?”

Axel växte upp på släktgården Odensaari utanför Åbo. Han var musikaliskt begåvad och i sin ungdom drömde han om en violinistkarriär men i stället präglades hans liv av en samhet, sjuklighet och känslan av tillvarons meningslöshet. Mötet med Sibelius blev viktigt. Från det första anonyma brevet 1900 till sin död 1919 var Axel den som uppmunt rade och stödde Sibelius. Axel, som själv var utfattig, lyckades flera gånger ordna ekonomiskt bistånd till sin vän och Sibelius tillägnade Axel sin andra symfoni.

Axel är en av höjdpunkterna i Bo Carpelans rika författarskap. I romanen skildrar han Axel Carpelans mycket begränsade livsomständigheter samtidigt som han ger en bred skildring av storfurstendömet Finland från hungersnöden 1868 till de sista dramatiska decennierna fram till självständigheten.

Sällan har det skrivits så äkta och så djupt om musiken och om skapandet, om dess berusning, groteska lekar och smärt samma besvikelser
C.G. Bjurström, Måndasjournalen

Tänk om slutsumman av Carpelans bemödanden ligger i erövringen av det högsta mästerskapet som prosaist? Tänk om romanen Axel framstår som summan av hans konst både ifråga om det språkliga uttrycket och livsåskådningen?
Göran Schildt, Svenska Dagbladet

(Schildts)

Personer, aktörer

Exakt tidpunkt

Ämnesordskedjor

Originalspråk

Textutdrag

18.4.
Jag har skrivit till Janne. Jag är psykopat från begynnelsen. Med förskräckelse har jag börjat detta liv som aldrig bort vara till. Förskräckelsen har ökat med åren. Jag är städse beredd att mötas av grymhet, hårdhet och andlig misshandel. Redan av en del syskon utskrattad som löjlig, sedan av kamraterna hånad som inbillningssjuk och feg har jag tyckt mig se löje och medömkan hos alla människor. Jag har faktiskt blivit hårt och orättfärdigt behandlad - och slutat med att tro mig vara just sådan människorna ansett mig vara. Någon har sagt: "Låtsas tro din medmänniska, betvivla i hemlighet allt hon säger medvetet, men det hon omedvetet yttrar om dig, tro detta!" Dessa ord ha fallit i god jordmån och i min sjuka själ utvecklats till ett giftigt träd som jag aldrig lyckats avhugga. Jag har ej sovit på 30 år. Jag har uppfattats som parasit, min feghet har lett till elakhet, och jag vet numera föga om moralisk takt och finhet. Hur barnsligt att då förebrå andra! Jag som hela livet levat av andras nåd och barmhärtighet - utan mig hade Janne ändå tagit sig fram i kraft av sitt snille. Att jag själv uppträtt på arenan är för mig själv en ren gåta. Tarvligheters tarvlighet! Skall Janne förstå och förlåta?

3.10.1914
Den sista dagen i Åbo gick han till Domkyrkan. Där var tyst under höga valv. Han satte sig på en av de bakersta stolarna och lyssnade. Någon hostade, dämpade röster hördes från gravkoren, men stillheten varade. Han satt i grå skymning och sökte få de irrande tankarna att samlas, han längtade efter ett tecken, frid, något som kunde ge honom förblivande trygghet som en färdkost på vägen tillbaka. Han slöt ögonen. Där var en rädsla och en glädje han förband med Mozarts Rekviem. En ekande dörr, en trevande ton på orgeln - de bleknade för hans lyssnande efter rösten, ordet, tecknet. Han längtade efter renhet, från Dies Irae till Klagans dag; däremellan fanns Konungen, fyra gånger upprepad, Rex Tremendae Majestatis, en oerhörd kör som förvandlades till en enda tung gestalt, en Furste - av mörker eller ljus?
Han öppnade ögonen och såg mot höjden och dagsljuset som silade ned. Sanfte soll mein Todeskummer - varifrån steg alla dessa fragment? Satt där en osynlig kör och sjöng, eller var den inom honom - sanfte, sanfte - och liknade denna aria ej Plocka vill jag skogsviol - sankte soll mein Todeskummer! Så mjuk denna förvissning om att hans tid var utmätt. En gammal kvinna vandrade ned längs mittgången, såg ett ögonblick på honom, hälsade sedan, som om de varit delaktiga av något gemensamt, han hälsade tillbaka, han kände henne inte. Han frös. Om hon nu uppenbarade sig, satte sig bredvid honom, gav honom av sin värme, Rakel, den efterlängtade. Han drog in huvudet i paletån, som en sköldpadda, händerna stack han i fickorna, han frös. I dunklet låg de döda på sina katafalker, blott i sömn, klädda i rustningar eller fotsida dräkter. Han hade gått här som barn, i samma dunkel, vid sin mors hand.
Nej, där fanns ingen ro. Han steg upp och sökte sig mot utgången, stod en stund på trappan och lyssnade till staden, till höstvinden, gick sedan försiktigt mot Domkyrkobron och ned längs ån. På andra sidan såg han sitt gamla skolhus, det var här och ändå långt borta, som i en omvänd kikare. Träden stod gula eller flammande, och det nya Biblioteket glänste som ett palats. Ån gled förbi, med gult vatten, där kom en man roende i en eka, Axel följde honom med blicken tills han försvann. Där var bänken, där trappan och vattnet, där hade han böjt sig och lagt det svarta fodralet med sin innersta musik på himmelsytan och stött ut det, ut ur sitt liv.
Han stannade upp. Kanske hade han gjort orätt, vad hade det mera för mening? Han kände ingen saknad. Han lyfte blicken. Där gick en kvinna på andra sidan ån, mörkklädd. Något i hennes sätt att röra sig, att ha huvudet böjt, kom hans hjärta att slå häftigt. Hon stannade, såg över ån i hans riktning. Han höjde armen, såg han rätt eller gjorde han sig löjlig, skulle han springa över bron, hann han, var det hon? Hans överretade sinne - vilka tecken krävde det, vad sökte han, vilka hallucinationer måste han ännu plågas av innan han fick frid? Kvinnan hade fortsatt sin vandring och försvann nu bland träden. Vagnar rullade tyst över broarna. Det skymde. Han frös, vände och gick tillbaka till sitt rum. Han tog fram väskan ur skåpet och började packa.
Axel står i den alltför stora vadmalsrocken, framåtlutad som om den iskalla jorden drog honom till sig.
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.

utgivningar

Namn

Utgivningstid

Sidantal

458

Språk

Översättare

Namn

Utgivningstid

Språk

Översättare

Namn

Undertitel

roman

Första publikation

ja

Utgivningstid

Sidantal

421

Förlag

Språk

Lisätietoja

Ny uppl. 2009