Ovan den kala, sandiga udden där floden förenar sig med havet reser sig en brant klippa till en höjd av hundratals fot och bildar fastlandets sista utpost. Man måste söka föreställa sig en flodmynnings vik under denna klippa, bred och grund och dyig, jämte ett virrvarr av krabba vågor där floden blandar sig med havet och strömmen möter oceanens tidvatten. Det är eftermiddag. Vädret är gnistrande klart och solen tycks ingenstädes kasta någon skugga. Det kan vara i vårens begynnelse eller kanske mot slutet av sommaren; vilken årsteiden är betyder mindre än att luften är nästan årstidslös - mild och obestämd, vindlös, utan hetta eller köld. Liksom alltid tycks jag närma mig denna plats ensam i någon sorts båt (det är en liten båt, en eka eller kanske en kanot, och jag vilar bekvämt i den; i varje fall har jag ingen känsla ab obekvämlighet eller ens ansträngning, ty jag ror inte - båten följer lydigt med flodens tröga vältrande mot havet), lugnt flytande i riktning mot udden, bortom vilken det oändliga havet breder ut sig i ett djupblått fjärran. Flodens stränder är tysta och övergivna; inga rådjur springer genom skogarna, inte heller höjer sig några måsar över de öde, sandiga stränderna. Allt ger ett intryck av en stor tystnad och av en ännu större ensamhet, som om livet i denna trakt inte så mycket utrotats som snarare helt enkelt försvunnit och lämnat allting - flodstrand och udde och rullande havsvågor - att evigt och oförändrat finnas till på detta sätt under den orörliga eftermiddagssolens ljus.

Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.