Snaran

Han vaknade klockan åtta på morgonen. Fortfarande kände han en viss dåsighet, men det var inte längre samma kväljande, hemska känsla som så ofta plågat honom - det var inte baksmälla. Han steg upp och gick fram till fönstret. Dagen var grå, fylld av kalla och klibbiga dimmor; den sena hösten hade berövat staden dess färger och behag. Med handen stödd mot fönsterbrädan tittade han på de våta hustaken; han kom att tänka på staden där han var född, barndomen, skolan, den första flickan; han hade henne för första gången just en sådan dag och dessförinnan brukade han vanka långa dagar under hennes fönster - han kände till varje spricka i asfalten kring detta hus, tobakssorten som portvakten rökte, varje stopp på de smutsiga gardinerna som hängde bakom fönstret i våningen en trappa upp.
Länge sen, sa han tyst till sig själv. Gud, så förskräckligt länge sen...