Haahtela, Joel

Jag skrev min första novell år 1993. Den hette "Silta" och var en sida lång. Novellen berättade om en pojke som längtade efter en flicka och väntade på henne på bron. Flickan kom aldrig. Efter novellen åkte jag till Kraków för att leta efter Veronika, den mystiska kvinnan som jag sett i Krzysztof Kieslowskis film Veronikas dubbelliv. Det slutade med att jag reste omkring i Östeuropa som med sin vemodiga romantik gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Jag fann inte Veronika på min resa, men jag fann skrivandet. Då man tänker på det såhär i efterhand, känns det att temana i mitt skrivande just inte har förändrats sedan min första novell. Tvärtom. De rör sig i en cirkel och återvänder på sätt eller annat till startpunkten.

Efter resan grundade jag med mina vänner novelltidningen Unicum Zwack som vi delade ut gratis i Tammerfors. På den tiden förverkligade jag med en vän även en s.k. frihetens filosofi och läste dikter på restauranger om kvällarna för okända. Till filosofin hörde idén att människan är fri att göra vad som helst som inte skadar andra. Jag sätter fortfarande värde på denna filosofi. Vi gav ut bara två nummer av Unicum Zwack varefter jag började skriva på en roman. Den publicerades dock aldrig. Berättelsen torde ha varit för drömlik och galen. I varje fall är det min viktigaste roman; efter det visste jag att kunde skriva en bok.

Jag vet inte om jag någonsin ville bli en författare eller om jag trodde på att jag skulle kunna bli en författare. Jag började skriva för skrivandets glädje, av behovet att skapa en värld där jag kunde leva en stund. Den värld som uppstår, känns magisk och börjar leva sitt eget liv. Efter två romaner känner jag mig ännu osäker. Är jag en författare överhuvudtaget? Och vad betyder det egentligen? I varje fall är jag lycklig över att jag får och kan skriva om just det som jag vill. Jag är också tacksam för det mottagande som jag fått. (2001)

Översättning: Kristina Labart-Bergestad