Letar du efter något att läsa? Hitta intressanta författare, böcker och nya läsupplevelser på Boksampo.fi.

Ara, Agneta

Laddning av bildfilen
Photograph information
© Charlotta Boucht
Födelseort
Hemort eller -orter
Upphovsmannens språk
Nationalitet
Verk
Titel
Typ
dikter
Typ
romaner
Typ
diktsamlingar
Typ
diktsamlingar
Typ
diktsamlingar
Typ
diktsamlingar
Typ
dikter
Typ
diktsamlingar
Typ
dikter
Typ
dikter
Typ
diktsamlingar
Författarens egna ord
Jag tror att de viktigaste orsakerna till att jag blev författare är:
1) att jag inte kunde bli balettdansös
2) att jag blev och blir avbruten så ofta när jag pratar
Biografiska uppgifter
föräldrar: operasångaren Carl Henrik Lorentz Tore Ara och skådespelaren Birgit Kronström

fri författare 1980-
arbetat som barbiträde, möbelförsäljare, fotomodell, i telefonväxel, handelskorrespondent, som sekreterare, översättare, nyhetsredaktör, lektor i modersmålet, timlärare i livsåskådning, freelance översättare av litteratur och som språkgranskare.

studier: merkonom (Svenska Handelsinsitutet i Helsingfors) 1969, student 1972 (Andra Svenska Lyceum, kvällslinje), fil.kand. 1980 (Helsingfors universitet)

särintr.: dans, spanska språket
Mera uppgifter om författarens verk
Hörspel:
Fjäril av järn (Yleisradio 1978) - Deltog i Prix Italia 1978
Ministerns gardiner (Sveriges radio 1987)
Textutdrag
Abuela spänner upp sitt svarta paraply.

Fönstren i huset mittemot blir blå som petroleum därför att solen håller på att gå ned.
Varje gång fönstren i huset mittemot blir blå på det där sättet väntar jag att de skall fatta eld. Det är alltid så mot slutet av januari. Det är oundvikligt.
En morgon vaknade jag och kunde inte prata. Abuela blev inte förvånad men hon blir sällan förvånad. Abuela har alltid funnits. Hon fanns före min mor och min far.
När jag miste talförmågan tog mina föräldrar mig till olika läkare och andra experter, jag hade då varit tyst en längre tid.
Jag har sett ganska mycket trots att jag inte är så gammal.
Jag har sett in i läkarnas ögon och jag vet vad jag ser.
Jag har känt läkarnas andedräkt av dammig sammet, kloak och vanilj. Deras händer luktade av billig tvål, i fickorna under de vita rockarna skramlade nycklar och slantar. Och jag undrade hur mycket slantarna var värda, vad läkarna skulle köpa för dem och till vem. Jag undrade till vilka rum nycklarna ledde, jag undrade om det i rummen fanns någonting av det jag sett i deras blick.
Läkarna mumlade över mitt huvud. En del lät nästan vänliga, andra föraktfulla. Okunskap föder som bekant förakt. Slutligen enades man om att min reaktionskraft för olika slags belysningar är ovanligt stor och jag fick remiss för vidare undersökningar av mina stämband, min tunga och mitt förstånd.
Undersökningarna var invecklade och smärtsamma men jag uppfattar dem fortfarande inte som förnedrande. Jag höll mig rak i ryggen, också i liggande och sittande ställning, och jag såg alla dem som hanterade mig i ögonen.
Efter en tid kom utlåtandet: några latinska ord gjorde mina föräldrar fundersamma och kanske lättade, själv tror jag inte på ord. Jag minns att föräldrarna den kvällen tände en brasa och flammorna speglade sig i vardagsrummets enorma fönsterruta och i fönsterrutan på huset mittemot.
Hon som min far är gift med är inte min mor. Min mor är död. Hon är nu varm doftande luft kring mitt huvud, hon är himlens stjärnor och ängens vallmo.
På den tiden jag kunde prata kallade jag inte min fars hustru vid namn. Hon har nog ett namn. Men jag tyckte att jag inte behövde använda det. Alla andra använder det ju så hon vet nog vad hon heter. Jag vill inte heller tänka på henne som min styvmor, man kunde kanske tro att hon på något sätt vore ful eller elak då och alla vet att sådant bara finns i sagor och jag är tillräckligt stor för att inte vilja bli anklagad för någonting sådant. När jag var liten och kunde prata och inte kunde undvika att tala om min far och hans hustru tillsammans sade jag alltid "mina föräldrar" därför att nästan alla andra i min ålder har föräldrar. Och jag vill vara som nästan alla andra i min ålder. Jag skall älska mina föräldrar så länge jag lever.
Nu blir luften blå därute. Solen går ned så snabbt på vintern, dess glöd uppslukas av mörkret, hinner inte slockna av sig själv utan slukas av mörkret. Det gyllene tas ifrån oss så som vi alla en dag skall tas härifrån.
Oj, Abuela står och tittar hit upp mot mitt fönster och vinkar med paraplyet. Jag vinkar tillbaka, drar på mig jackan och springer ut i trappan till väggarnas doft av vinter.
Ingen gårdskarl syns till, ingen annan heller: jag åker baklänges ned för ledstången och strax! är jag ute.
Jag tycker att det inte finns någon egentlig skillnad mellan ute och inne, man finns i sig själv ändå.
Abuela och jag skall gå för att köpa ett lås.


Huset med de glömda dörrarna (1995)