Sommarhus, senare

Ensamheten, döden, kärleken. Det är de eviga teman som Judith Hermann behandlar i sin novellsamling, 1988 års mest sensationella debut i Tyskland. Med en oro som skälver strax under textens yta skriver hon om hur unga människor, 68-generationens barn, lever idag. Den obeslutsamhet som till synes präglar personernas liv kan verka provocerande, mycket skjuts upp, blir inte av, uttalas aldrig. I titelnovellen kommer berättaren aldrig fram till något slut. Stein, den bostadslöse taxichauffören som förvarar alla sina ägodelar i ett par plastkassar och flyttar runt i sin kvinnliga kundkrets, har förverkligat en dröm och köpt något som kanske är ett hus, kanske en ruin. Sedan han visat den kvinnliga berättaren huset skickar han nästan dagligen vykort där han skriver "när du kommer". Förgäves väntar hon på ett "kom!".

(Ordfront)