Får jag be om avgiften?

Det finns i Midlands en enkelspårig spårvägslinje som dristigt ger sig av från residensstaden och kastar sig ut i den svarta industrinejden, far backe upp och backe ned, genom långsträckta fula samhällen med arbetarbostäder, över kanaler och järnvägar, förbi kyrkor högt och förnämt uppflugna ovan röken och skuggorna, över nakna, sotiga, kalla små torg, rusar förbi butiker och biografer i flygande fläng ned till sänkan där kolgruvorna ligger, därpå upp igen förbi en liten lantlig kyrka i en askdunge, vidare i full fart till sluthållplatsen, den sista fula lilla industriorten, den kalla lilla staden som ryser vid randen av den vilda, dystra landsbygden bortom. Där stannar den gröna och gräddgula spårvagnen och tycks spinna av innerlig belåtenhet.