Kirsti tämjer Tizian

Kirsti lät Tizian springa i paddocken och tittade på de höga träden på andra sidan sluttningen. De stod raka mot himlen som statyer, och de hade trotsat människorna och naturkrafterna i tiotals år.
Hon vände åter blicken mot den vita hingsten. Han hade nu blivit van vid henne och åt snällt morötter ur hennes hand. Fast ibland skymtade Kirsti den gamla rädslan och osäkerheten i hästens ögon. Kirsti kunde sitta hur länge som helst vid stängslet, smeka den vita halsen och prata till hästen som till en vän.
Nu gled hennes fingrar helt naturligt mot djurets nacke och rätade till grimmans nackrem.
- Tänk om man ändå kunde rida dig snart, suckade hon.
Blicken stannade hjälplöst vid grimman, och plötsligt stelnade hon till. Grimman… Tanken kändes omöjlig. Skulle hon våga försöka? Skulle hingsten låta henne kliva upp på ryggen?
Långsamt rörde Kirsti vid grimman. Hingsten kastade med huvudet och såg på henne. Den vita manen fladdrade, pannluggen delade sig i vinden och visade den vackert formade pannan.
Kirsti kände sin kärlek växa, och den gav henne nytt hopp och mod. Spänd gled hon längs stängslet närmare hingsten, och försiktigt lät hon benet glida över hingstens rygg. Ingenting hände. Tizian strök bara öronen bakåt.
- Mod bara, viskade hon till hästen fastän hon egentligen sa det till sig själv.
Hon höll i den vita manen och tryckte försiktigt med skänklarna mot hästens sidor.
Först hände ingenting. Sedan tog hingsten ett djupt och tungt andetag och började gå bredvid stängslet med korta steg. Kirsti var spänd, hjärtat dunkade hårt och händerna var svettiga. Allt var som i en dröm. Men när hon ridit ett varv, och ett till, märkte hon att hästen höll sig lugn och inte hade en tanke på att kasta av henne. Då kunde hon slappna av.
Tizians steg blev längra. Stegen blev säkrare, flytande, flöt ihop till ett enda stort steg. Kirsti log och smekte med ena handen hingstens hals, berömde honom och gled sedan ner från ryggen.
Hästen stod stilla och tittade på henne. Av en plötslig sinnerörelse lindade hon armarna runt hingstens hals och försökte torka tårorna ur ögonen. Hon var helt uppfylld av den härliga verkligheten: Hon hade ridit på sin vita hingst!