Kampen om Heikkilä gård

Den var som ett slutet klockskåp, denna gård.
Inte till det yttre, ty dess dörr stod öppen för alla, varje besökande kunde räkna på ett vänligt ord och varje hjälpbehövande stackare visste att husmodern på Heikkilä skulle ge honom en riklig allmosa – och ge den med varm hand.
Men till det inre var den som en klocka, som väl visar sin urtavla och sina visare och slår sina timslag så att envar kan höra det, men som noga döljer sin inre mekanism.
Det finns människor, som inte blottar en vrå av sitt innersta ens för sina närmaste. Men även ur dessa klockors omsorgsfullt dolda urverk tränger ändå alltid ett och annat ljud till främmande öron.