Stranden

Samtida recension
Läs en samtida recension ur Resonerande bokkatalogen. Obs! Recensionerna kan innehålla spoilers, dvs. information som avslöjar intrigen.

Typ

novellsamlingar

Upphovsman

Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.

Beskrivning

Helle Hellbergs nya novellsamling innehåller två långa noveller och tre korta skisser. I novellerna är det två tjänande kvinnogestalter, Lydia i "Lydias vardag" och Elin i "Stranden" som är de centrala personer, kring vilka Helle Hellberg bygger upp ett helt galleri av skärgårdsfolk. Med den koncentrerade berättarkonst som är henne egen, tecknar hon men några ord, i några träffsäkra repliker, hela öden och sammanhang. Och den natur hon skildrat i bok efter bok - den åländska havsnaturen - är som alltid organiskt invävd i handlingen. På mer än ett sätt, som det ständigt närvarande i mänskornas vardag, har havet spelat en roll i både Lydias och Elins liv: Adalbert hade varit sjöman en gång och Frej seglar fortfarande på haven, för att återvända bara för en kort tid och ge en dödsstöt åt Elins alla drömmar.
Helle Hellberg har alltid skildrat barn och åldringar med stor inlevelse och förståelse. Detsamma gäller särlingarna, de som står utanför den egentliga "bygemenskapen." Alla dessa finns också här: barnen Hjalmar och Sture, de gamla, August och Sandra, och fröken Agneta, som liksom "flöt ut ur samhället". De tre skisserna levandegör i sin starkt hopträngda handling några särpräglade och för författarinnan ytterst karakteristiska personer.

(baksidestext)

Innehåll:

Lydias vardag
Stranden
Tre skisser:
Wilmas hjärta
Gökuret
Söndagsutflykt

Platser för händelserna

Originalspråk

Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.

utgivningar

Undertitel

noveller

Första publikation

ja

Utgivningstid

Sidantal

155

Förlag

Språk

Lisätietoja

Söderström, 1959.