Letar du efter något att läsa? Hitta intressanta författare, böcker och nya läsupplevelser på Boksampo.fi.

Bertell, Ann-Luise

Laddning av bildfilen
Photograph information
Frank A. Unger / Marginal
Födelseort
Studieort eller -orter
Hemort eller -orter
Upphovsmannens språk
Nationalitet
Verk
Typ
noveller
Typ
noveller
Typ
noveller
Typ
bilderböcker
Typ
noveller
Typ
pjäser
Titel
Typ
noveller
Typ
diktsamlingar
Typ
noveller
Typ
sagor
Typ
noveller
Typ
noveller
Titel
Typ
noveller
Typ
novellsamlingar
Typ
noveller
Typ
romaner
Typ
pjäser
Biografiska uppgifter
första boken publicerad på namnet Ann-Louise Gammelgård

Jobb: Arbetat som skådespelare sedan 1995. Anställd på Wasa Teater 1998-2004. Verkar från år 2004 som frilans, skriver, regisserar och skådespelar

Studier: Magister i teaterkonst, Teaterhögskolan i Helsingfors, 1995

Litterära priser: 2 pris i Arvid Mörnes poesitävling, 2 pris i Jakob Tegengrens Poesitävling. Oravais och Vörå kommuners kulturstipendium, Vörå sparbanks kulturpris, Stina Krooks stiftelses stipendium, Svenska folkskolans vänners folkbildningsmedalj i brons. Shortlist placerad i Prix Italia 2005 för regi av Håriga varelser.

Intressen: Att läsa, springa, skida, yoga, simma /Källa: Ord i tiden
Mera uppgifter om författarens verk
Barnböcker:
Vem är rädd för... Berättelser om vargen (m.fl. författare), 2008
Flyg Gonza, flyg! (tillsammans med Therese Bast), 2009

Dramatik:
Gustava, du drömmer!, 2010
Textutdrag
RÄVFLICKORNA


Min familj är ganska vanlig, ingenting speciellt, Vi har ett gult tegelhus nära landsvägen, Jag tycker inte om att vi har fåtöljerna framför bokhyllan, men vårt vardagsrum är minimalt. Det är stora bruna skinnfåtöljer som vi kan spilla på hur mycket vi vill. Pappa är rävfarmare och mamma är hårfrisörska, hon har egen salong nere i vår källare. Den heter Mirres hårstudio. Den har bytt namn några gånger men vi är alla ganska nöjda med Mirres hårstudio. Det låter lite finare än vad det är. Inte som i ett garage, utan mera som en liten mysig papiljottbutik på en tvärgata i Gamla stan i Stockholm. Säger mamma. Hon är inte av denna världen.
Vår pappa har alltid mycket att göra. Det är synd om honom för han säger att han inte orkar med allt han måste göra för vår skull. Han har sina idéer. Vi har ju vår rävfarm. Vi har våra får och våra hundar. Nu ska vi börja med hästar också. Vad vi ska göra med dem har ingen sagt ännu. Det mesta har vi för att få pengar. Helst bli rika. Det är viktigt att bli förmögen. Komma sig någonstans här i världen. Min pappa ska bli rik på olika djur och min mamma på olika frisyrer och hårvårdsmedel. Vad jag ska bli rik på vet jag inte ännu. Om jag får tio i proven får jag två euro. Det får jag nästan alltid. Jag läser mycket, tycker om att läsa. Det är tungt att skriva. Jag tycker inte så mycket om att skriva uppsats.
Min syster Maria och jag hjälper ofta min pappa. Han behöver hjälp för han har det så tungt. Han klagar och berättar hela tiden om allt vad han har att göra. Fast ingen lyssnar. Det är som en kaskad som rinner ur hans mun. Och för att vi ska lära oss från början att klara oss själva här i livet. Vara ordentliga, som folk. Vår mamma klarar sig till exempel inte. Hon skulle inte ha någonting om inte min pappa fanns. Ja, hon skulle väl vara död. Säger pappa, men det tror inte mamma på. Hon tror istället att hon skulle ha klarat sig mycket bättre utan honom. Bo i Stockholm och sitta på Café Opera. Då skulle inte min syster och jag finnas förstås.
Nu ska jag berätta om en kväll då vi hjälpte pappa vid farmen. Där är det egentligen inte så mycket som vi kan göra. Men vi visar vårt intresse. Vi frågar alltid om vi kan hjälpa till. Ibland på sommaren då rävarna har fått sina valpar, kan vi tvätta rävlyor med högtryckssprutan. Det är inte lätt för bajset sitter oftast väldigt hårt fast i väggarna. Vi kan också sopa golv i rävhusen, men då börjar vi hosta. Rävarna blir rädda då vi sopar. Då skriker de. Oftast ger vi rävarna vatten då vi är på farmen. När det är vinter så fungerar rävarnas vattenkoppar inte, vattnet fryser och rävarna har ingenting att dricka. Vi går runt med vattenkannor och spiller lite vatten på isen i vattenkopparna. Rävarna slickar i sig så mycket de hinner. Vi tycker att rävarna är söta. Men på sommaren växer det gröna växter i vattenkopparna och på vintern hinner allt vatten falla på golvet. Där är det fullt av rävhår överallt. Jag är lite allergisk. Det är min pappa också. Fast han skulle aldrig i livet fara på allergitest. Maria är konstigt stark för sin ålder, bra på att bära tunga saker, till exempel vattenkannor.
Det är halt i rävhusen på vintern. Allt vatten som spills fryser till is. Ibland tänker jag att det skulle gå att skrinna fram i rävhusen. Den här kvällen som jag berättar om hade pappa bråttom då han matade rävarna med mattrucken. Han hade väl något sammanträde med jaktlaget eller bankfullmäktige efteråt, jag minns inte. Öööh, ööööh lät trucken och sprutade ut brun näringsrik mat ur en slang. Jag blir irriterad av att lyssna på den där trucken. Tänk på de stackars rävarna, varje dag får de samma mat. Det är som om jag skulle äta till exempel gröt av fyrkornsflingor varje dag, jag skulle bli tokig. Maria ännu värre, hon är kinkig med maten. Äter bara ketchupen då vi har spaghetti och sånt. Därför fryser hon också jämt då vi är på farmen. Hon är så mager att höftbenen sticker ut. Men jag tycker om all mat. Jag får ofta beröm för att jag äter upp allt, till och med salladsblad. Maria säger att jag gör mig till, men det är inte sant. Jag är bara hungrig. Och inte fet som Maria säger. Endast lite rund.
Vi har fyra rävhus, ett minkhus och blårävar, silverrävar, viträvar, minkar och sjubbar. Sjubarna är knubbiga med långt hår och smal nos. De har svarta hårstrån med ljusare topp. Som min mammas hår som börjar bli grått. Fast det vet ingen, hon färgar det alltid i många olika färger. Oftast är hon ganska rödhårig med ljusare slingor i. Det har varit modernt så länge som jag kan minnas. Om man hastigt rycker upp toalettdörren då mamma är där inne kan man få se hur hon rycker ut sina gråa hårstrån med en pincett, Det verkar ibland som om hon också skulle ha hårstrån på halsen, men jag är inte säker.
Sjubbarna är snälla, det går att hålla dem i famnen. Min mamma är också snäll. Vi har fotografier på vår bokhylla där Maria och jag står och håller i sjubbarna. Pappa ville fotografera oss men jag var hela tiden livsrädd att sjubbarna skulle rymma. Därför ser mitt leende minst sagt ansträngt ut på bilden. Men pappa tyckte att det blev fina bilder och det är ju huvudsaken.
”Satan tå e e så halt, trucken orkar inte opp, jag måst mat fyr hand idaa, ” sa pappa för sig själv . ”Fan tå vi itt har na sand.” Det hade vi inte i fjol heller. Sandhögen är ju under snön och om man hittade spaden och grävde bort snön, skulle sanden ändå vara hård som en sten. Spaden skulle krokna eller gå i två bitar. Jag undrar var man får tag i sand på vintern. Kanske det finns att köpa på Halpa-Halli eller någonstans. Pappa slösar i alla fall inte pengar på sådana bagateller. Sand finns det ju hur mycket som helst. Men hård.
Pappa körde iväg med trucken för att försöka från andra sidan rävhuset. Vi såg efter honom. han är alltid jäktad, han kommer säkert att få någon blodpropp förr eller senare. Maria och jag vattnade färdigt och ställde oss bredvid rävhuset för att vänta på pappa. Vi har så långt att gå hem att vi hellre väntar.
Maria frös om fötterna och hoppade runt. Hon ville att jag skulle jaga henne men jag tyckte det var onödigt. Snön var alldeles svartfläckig runt farmen, det var just före den skulle smälta bort. Jag stod och såg ut över åkrarna, drog in luft i lungorna.
Vårvinterluft doftar starkt, nästan för mycket. Maria hoppade från fläck till fläck och skrek fula ord åt mig. Hon är ett år äldre och har alltid retat mig. Hon ser elakt på mig med sina ögon. Fast hon innerst inne har ett gott hjärta och älskar mig mer än någon annan, säger mamma.
Själv tror jag att det beror på att jag kom för tidigt in i hennes liv, hon hann inte vara bebis tillräckligt länge. Mamma måste börja amma och sköta om mig hela tiden. Det har jag läst om att det kan hända.
Framför minkhuset stod matkärran, fylld med mat. Vår pappa hade fyllt den, men han brukade mata minkarna till sist. Efter rävarna. Minkhuset är litet och så smalt att trucken inte ryms in. Jag vet inte varför. Pappa har ju faktiskt både byggt minkhuset och svetsat ihop matkärran själv. En plåtkärra med två större och två mindre hjul. Fullastad med mat åt hungriga minkar som springer runt, runt i sina burar. Då det är kallt är maten liksom tjockare. Kommer som en stor skitbrun korv ut ur matsilon. Den plumpar ner i trucken med en smäll. Matsilon liknar mest av allt en rymdraket. Då det är varmare väder kan maten vara som en soppa. Då brukar silon läcka lite och maten droppa ner på marken. Det är slöseri med pengar, minst sagt. Pappa borde reparera den, men han har inte hunnit.
”Vi kan väl mat minkan”, sa Maria. ”E e jo bara att sleiv ut matin. Hjälp me att bock opp kärron.”
”Ja veit itt”. sa jag, kärran såg stor och tung ut där den stod. Jag tyckte inte att det var någon bra idé. En typisk Maria-idé. Att vi skulle göra någonting som aldrig gjort förut, som pappa aldrig bett oss om. Dessutom får man alltid minkloppor då man går in i minkhuset. Och minkloppor är jättehemska. De biter och kan dyka upp nästan var som helst på kroppen. Pyttesmå svarta maskar som är nästa omöjliga att knipa ihjäl. ”Kan vi itt ga heim istelli”, sa jag.
”Men minkan e jo så hongro, kåm no bara sa Maria och började på egen hand knuffa kärran uppåt, jag kunde inget annat göra än hjälpa henne. Vi tog i allt vad vi orkade och knuffade kärran uppför den hala rampen mot minkarna som skrek av hunger då de kände lukten av mat. Minkarna skulle man aldrig kunna hålla i.
När jag gick i tvåan hade vår lärarinna Signe en gång en iller som hette Madicken i klassrummet. Den bet mig i fingret. Den bet alla. Lärarinnan var helt förträfflig. Men hon slutade och flyttade till Åland eller Gotland eller Öland. Jag är mycket allergisk mot illrar. Madicken försvann in i ett hål i golvet i vår gamla skola. Det var ganska bra egentligen. Vid den senaste renoveringen hade man höjt på golvet, det fanns ett gammalt golv under, en hel planet som Madicken aldrig kunde hitta tillbaka från. Fast vi satt på golvet vid hålet och lockade på henne med gamla ostbitar flera raster i rad. Lärarinnan lät oss vara inne. Jag ville inte att Madicken skulle komma tillbaka, men om det sade jag inte åt någon. Jag bara låtsades sakna henne.
Vi tog oss nästan uppför rampen. Men just då vi tog i lite extra för att komma in genom dörren, halkade vi och kärran började rulla bakåt nerför rampen och vi kunde inte hindra den. Vi fick lov att hoppa åt sidan för att inte bli överkörda. Det var verkligen inte meningen, det blev bara så. Kärran for genast snett med ena hjulet och föll över rampens kant, rakt ner mot marken. Störtade liksom. I slow motion. All rävmat rann ut över snön. Kärran låg ovanpå. Det var svårt att tro sina ögon i det ögonblicket.
”To e så svag, din skit”, skrek Maria och jag visste att det var mitt fel. Min fot slant på isen. Men det sa jag förstås inte.
”Va fan ska vi gör no.” Vi visste inte. Mater spred sig över marken. Vår pappa bölade på inne i det andra rävhuset, han hade inte sett vad som hänt. Inte än. Maria svor och gormade. Och allt var mitt fel som vanligt. Då kom pappa ut ur rävhuset med en väldig fart. Det gäller att gasa i lite extra för att trucken ska komma sig förbi iskanten. Han började genast svära då han såg vad som hade hänt.
”Ska ni ha stryk no, elo tå vi komber heim”; ropade han och tillade: ”Ni e ta me fan lika hjälplös som mamm edar båda två.”
Vi valde att få stryk då vi kom hem. Han försvann i väg med trucken för att leta efter den försvunna spaden. Vi måste försöka samla ihop maten, annars skulle minkarna bli utan. Pappa hade beställt bara nittio kilo mat idag. Maria försökte ställa kärran på rätt köl i alla fall, men rävmaten sög den till sig. Maria orkade inte. Plötsligt halkade hon omkull. Hon satt där i rävmaten och såg så förvånad ut att jag inte kunde låta bli att skratta åt henne. Hon tog upp lite rävmat, försökte forma den till en boll och kastade den mot mig, men då hoppade jag på henne. Hon var inte alls starkare än jag. Jag fick ner henne på rygg och satt ovanpå henne. Rävmaten trängde sig innanför våra kläder in i våra skor. Maten var iskall och luktade fisk. Rutten fisk. Minkarna skrek och sprang av och an, av och an. De kände doften av mat, så nära. Någonstans långt borta hörde vi hur trucken närmade sig. Jag lade mig på rygg i rävmaten och bara väntade. Just då såg jag den. Årets första skrattmås.

Novellikokoelmasta "Tro, hopp och pizza" (2006)