HMS Ulysses

Krigsböckerna har ändrat karaktär – det som tidigare framställdes som ett tillfälle nästan enkom skapat för personliga tapperhetsdemonstrationer har nu blivit ett mera demokratiskt hantverk blottat på glanspunkter och mättat med faror, vedermödor och försakelser. Författarnas ärelystnad ser ut att ha överflyttats till ett nytt plan: man vill överträffa varandra i fråga om realistisk detaljbeskrivning av de hemska riskmoment och fasansfulla strapatser som var förknippade med tjänstgöringen vid ett visst vapenslag, ett bestämt frontavsnitt, speciell truppenhet. I bok efter bok har man grundligt övertygats om att det absolut var jävligast att a) i konvojer deltaga i slaget om Atlanten, b) bli inringad i Stalingrad, c) vara med om att bomba Berlin, d) instängas i en u-båt, e) kämpa i tropikerna. Och nu kommer MacLean och påstår eftertryckligt att allt detta var ingenting emot de gruvliga nappatag med sagolika polarstormar och lömske fiender som var oupplösligt förenade med konvojfärderna till Murmansk. Utan tvivel är MacLean en driven berättare, som inte försummar att stötta sitt krigiska epos med en förkrossande kännedom om tekniska data och taktiska finter. Det är bara det att man emellanåt stilla grubblar över vilken ställning biblioteket helst borde inta i förhållande till denna kolossalt populära art av förströelseläsning och thrillerlitteratur, som hissar en pacifistisk täckmantel över det kärleksfulla pysslandet med skräckupplevelser.