Det röda glaset

I utkanten av den lilla kuststaden, som ruvade på minnena av sin forntids patriarkaliska förhållanden då handelns okrönta konungar styrde sina undersåtar i tukt och Herrans förmaning, men som nu drömde om sin framtids rökspyende industrier och strömmande guldfloder, låg en liten hantverkargård. Tätt invid stod barrskogen märkvärdigt oberörd av härjande pojkskaror och supande söndagssällskap. Genom den överbyggda portgången, som delade huslängan mot den gräsvuxna väg man envisades kalla gata i två hälfter, skymtade gårdsbyggnaden med täckt förstugukvist och ett par fönster, vars små rutor tycktes skurna ur såpbubblor.
I denna lilla byggnad bodde fröken Johanna Granat, ett ganska ensamt litet fruntimmer med god hemuppfrostran, en minimal pension och få timliga egodelar. Hon hade utan några märkligare äventyr nått fram till den ålder då avståndet till vägens slutmål, den enda säkra punkten i tillvaron, kunde mätas i ett högst begränsat antal levnadsår.