Bocksprång i det gröna

Aldous Huxley har de senaste tio åren genomgått en religiös omvändelse. Hans gamla beundrare har haft svårt att riktigt smälta hans djupsinne och allvar. Det intellektuella leklynnet tycks ha försvunnit. Men de som bekymrat rynkat pannan på detta sätt har redan efter första kapitlet av Bocksprång i det gröna känt igen den unge Huxley. Läsaren kan hänge sig åt befriande gapskratt, slipper själsliga bombardemang men får i stället med glädje utstå intellektuella saltskott. Theodore Gumbril med sina pneumatiska patentbyxor, den titaniske Lypiatt som blivit född fem hundra år för sent och vars målningar, poem och bombastiska musik en vek nutid inte kan uppskatta, Mercaptan med sin rokokoboudoir, Shearwater som bedriver fysiologiska experiment för att utröna svettningens natur, Coleman med knivstickande älskarinnor är lekbollar för den fatala Myra Viveash som vet hur meningslöst dygnet skall vara för att man skall njuta av det. De är alla narrar i storstadsdjungeln i en efterkrigstid, och man följer med gjädje deras BOCKSPRÅNG I DET GRÖNA.