Katt begraven

Sulo måste vara proppmätt, men det är inte Ebba, det vill inte bli till något! sulo bara mumsar bulla, han är i något slags sockerkoma, han är inåtvänd, ser ingenting och säger ingenting och gör ingenting fast Ebba har knäppt upp så många pärlemorknappar i finblusen som man kan utan att direkt klä av sig.. Han gör inganärmanden, inte minsta otillbörliga gest. Det finns inget fuffens i köksluften, bara dästa flugor. Ebba börjar bli desperat, hur gör de andra? Kanske han inte alls är någon bock, bara en bullslukare? Men det kan ju tänkas att hon är för diskret, att det inte räcker med antydningar om att Ture är borta och att det är varmt, att det inte räcker med att böja sig över koppen och gnida sig lätt mot hans arm vid påtåren? Han är kanske van vid rakare rör. Nu får hon inte vara sipp. Nu gäller det hennes kvinnliga ära. Nu gäller det att inte brädas av all sköns bondmoror och bengetter. Ebba tar ett djupt andetag. Så klär hon resolut men ändå proffsigt dröjande av sig, allt utom de förföriska spetsarna, och ställer sig mitt på den mjuka mattan med armarna utbredda,
Kom, säger hon. Jag är sjuk av åtrå, säger hon.
Gökuret kuckuar. sulo säger ingenting, han sitter och tittar. Han vänder inte bort blicken. Så skrapar stolsbenen mot köksgolvet och han upplåter sin stämma. tack för kaffet, säger den. jag måste gå, säger den.
Och den och hans ögon går. Hela karln som har sett går.