Skratt

Utanför fönstret utbredde sig åkrarna. Roströda, gröna och svarta fält löpte vid sidan av varandra och smalt långt borta samman i en florstunn, spindelvävsfin vision. Det var så överväldigande mycket ljus, luft och gränslös tomhet att ens lilla trånga, tyngande kropp kändes som ett kvävande fodral.
Överläkaren stod framme vid fönstret, såg ut över fälten och tänkte: "Ja det är ju så..."
Han såg på fåglarna som pilsnabbt och graciöst försvann ur hans synfällt och tänkte: "Ja, de flyger..."
Det kändes lättare för honom att stå och se på fåglarna. Han iakttog dystert deras lätta, försvinnande flykt, hur de förtonade sig i det blå, och sökte trösta sig: ...