Eken vid skiljevägen

Sin egen högadliga ätts öden för drygt hundra år sedan berättar Anna Sparre om i den här boken. Det är förgången glans och prakt som målas upp, det är sköna damer och mer eller mindre ädla herrar på slott och herrgårdar, grevar och baroner med delikata små äventyr, det är gamla trotjänare och husmamseller, det är med andra ord en värld som inte mera finns och som man starkt betvivlar var så lycklig som den framställs här. Sanningen att säga döljer ju författarinnan ingalunda att också de högättade kunde drabbas av motgång och sorg, sjukdom, olyckor och död, alldeles på samma sätt som de vanliga enkla människorna. Men sättet att berätta – så ytligt. Allt går tätt och behändigt undan, födelse och död, bröllop och begravning, baler, bouppteckningar, arvstvister. Det oerhörda, ofattbara som livet är hur kan man avfärda det på det här sättet? Några själens hemliga rum hos huvudpersonerna öppnas aldrig för läsaren, allt bara serveras, prydligt, med ett lätt och förbindligt leende. Ett visst kulturhistoriskt intresse har berättelsen givetvis, men man frågar sig för vilket slag av läsare den här boken egentligen är skriven.