Kattan

Sitt ovanliga ämne behandlar Colette med suverän skicklighet och på detta följsamma, exakta och sköna språk som är hennes kännetecken som berätterska. Oändligt varsamt blottlägger hon det fina spelet mellan två människor och den tredje, rivalen i kattans skepnad, som tar hem spelet genom att inte göra någonting. Medlidsamt men ändå fullständigt osentimentalt skildrar hon flickhustruns förtvivlan inför detta hot, som hon inte kan avvända och som så obevekligt krossar hennes romantiska föreställningar om äktenskapet, och mannens känslomässiga omognad och omedvetna grymhet. Med intuitionens klarsyn och en mycket klok och erfaren människas kunskap visar hon fram det djuriska som kan finnas hos människorna och det mänskliga hos djuren. Kattan kan kanske betecknas som en tragedi, men detta mästerverk i det lilla formatet rymmer så många hisnande sanningen om oss själva, våra känslor och drifter – också de som vi inte själva känner till – att dess verkan blir befriande och väsentlig.

(Baksidestext, Forum 1959)