På lös sand

Det förefaller, som om Sally Salminen denna gång kommit att fä ett mindre lyckat grepp om sin uppgift. Hon nöjer sig med att beskriva i stället för att dikta. Och ur all denna beskrivning vill huvudpersonen ej få verkligt liv. Det är diktens kött och blod eller kanske rättare sagt dess ande och liv, som saknas. Det är först i bokens senare del, då frikyrkopredikanten Edgar Lind råkar i konflikt med känslan av sin plikt mot sitt fosterland i dess nödtid, som boken får spänning och liv och huvudpersonen blir verklig och levande. Att man trots allt med intresse följer skildringen av den gestalt, man ej vill få grepp om, visar att Sally Salminen kan skriva, och ger oss rätt att av henne vänta nya alster i klass med hennes tidigare böcker.