Folket från norr

Det är sina barndomsminnen, som Greta Blomqvist här låter framträda i diktens form. Där är den österbottniska byn, lokaliserad och beskriven, vårbruket, lyckan i en nyskuren visselpipa, sjuåringens feberfantasier, sötman i puurokastike- pulvret, timmerflottarnas livfulla ankomst och tystnaden efter deras avfärd. Rakt på sak, såsom barnet såg det, men ändå med ett knappt anat skimmer över en karg verklighet. Folket från norr, krigstidens evakuerade, får sig tillägnat hel svit. Där skymtar fram olägenheterna med inkvarteringen, men också förståelsen, och som små glimtar oron för de egna sönerna borta i kriget. Slutsavsnittet, Bort rinner tiden, blir en hyllning till modern, en ständigt närvarande trygghet, och hennes djupt dolda sorg efter maken, såsom barnet kände den. Enkelt, osmyckat, sakligt kan man säga, men mer än så, förstående, aningsfullt, känsligt, men inte sentimentalt. Och med en slutvignett, som är ett stort löfte: Det är sent nu / nästan kväll. / Dimman kommer vindlöst. / En fågels skri tystnar / och lovar natt. / Någon stänger sakta en knarrande dörr. / Natten breddar sig.